Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 4

ViD Demoiselle SARA CEIRISTINA PAESLANDERS ra den un Maj 1847. Vi stodo nyss vid grafvens mörka sköte Och sågo der med rörda hjertan ner, Ett offer gå den dystra lott till möte, Som dödens allmaktsbud åt menskan ger. Det var ej å!derdemen, tryckt af åren; Ej plågans rof, af långa qvalen trött; Ej en förföljd, med armod uti spåren, Som der från verldens storm en fristad mött. Nej! en ungdomlig frisk gestalt, en lilja I lifvets blomstergårdar nyss hon gick, Och för dess framtid ödet syntes vilja Bereda henne hoppets ljusa blick. M-n buru vansklig är ej fordisk lycka, Hur hastigt blomningsdagarne förgå! Förgäfves ofta jordiskt hopp skall smycka Sin stjerzehimmel! i det fjerran blå. Ty lik en vårens första sköna blomma, Som på sin gröna stängel spirar opp, Hon skördades dena unga, hulda, fromma, Från vår och ungdom och en moders bopp. Om utaf denna blomma uppå jorden Hon en förgäpgligbetens afbild var, Så är hon nu en bimmelsk engel vorden, Som ren odödlighetens prägel har. Ty cvigt henne vi ej skole sakna; När tidens kulna vinter en gång flytt, Skall hon från dödens summer återvakna, Förskönad, herrligt blomstrande på nytt. Till dess hon än en belsning vänligt sänder En ömsint moder, och så hjertligt ber: Det är förgäfves att mot mig du vänder Förgråtet öga, som ej ser mig mer. Ovräntad dödens engel till mig trädde; Den bittra afskedsstunden var ej lång, — Men tron och hoppet våra hjertan glädde Alt salige vi so bvarann en gång. Men sött en enkel minnesros på griften, Och när om våren den får lif igen, Då tänk att jag högt öfver jordens skiften Välsignar dig och väntar se dig än. Och nu — tag mot den sista afskedståren Ifrån din slägt och ungdomsvänner här! Oss hoppet följa skall i saknans spåren, Att sälle möta dig der du nu är. TT Ane TE