Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 3

han handen emot sin inbillade motståndare. Denne antog för Jeans inre syn, märkvärdigt nog, en alldeles om:sskännelig likhet med Grönstedt. Han for med handen öfver pannan och bjöd till att förjaga denna oroande tanke; han gjorde sig sjelf bittra förebråelser, för det han lånade en bedragare, en skurk, sin ädle väns drag. Men, temmeligen van att göra sig reda för sina föreställningar, insåg han snart, att det, han trodde vara ett fo ter af sin inbillning, härledde sig derifrån, att den okände brottslingens figur, gång, hela hållning, voro Grönstedts. Det kan inte vara han, det är omöjligt, sade han likväl för sig sjelf. Nej, nej! Grönstedt är ju längesedan i Götheborg; han har ju redan skrifvit mig till derifrån. När dessa fantasier gåfvo vika, inställde sig fruktan att förlora den hulda, förföljda... och denna fruktan var så mycket plågsammare, som han ej kunde inse någon möjlighet att qvarhålla henne. , Menniskan är oftast sjelfbedragare: det föll icke Jean in, att han hyste något annat än medlidande för den olyckliga. Så hade hans natt förflutit... det började dagas.... Han hade kastat sig på sängen, ej för att njuta någon sömn, utan emedan den långa genomvakade natten och de med hvarandra kämpande lidelserna utitröttat honom. Nu knackade det sakta på dörren... han spratt till... en aning sade bonom: det är bud ifrån hennel... Han skyndade att öppna... den inträdande var också ingen annan, än gamla Brita. Hon lemnade honom en biljett. Skyndsamt slet han upp den och läste: Min herre! Jag har sjuknat och kan ej resa — om ni har tid att skänka en olycklig några ögonblick, så afslå icke min begäran att erhålla ett besök af er!... Tystlåtenhetl Er förbundna : Amalia Liadgren. At denna biljett var nästan oläsligt skrifven och högst ifa stafvad, märkte han ej. Han blef på en gång glad och ledsen, utsn ati begripa skälet till någoidera. Det beslut han fattade var att genast gå. Jag kommer strax!. sade han. Brita gick, och mötte i dörren febriksmästaren, som inkom, för att fråga om åtskilligt. — (Forts.) CARL von ZEIPEL, )