Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 3

Ja, min herra. Men innan min afresa skulle jag önska att känn, hvem min ädelmodige räddare är! Han sade sitt namn. Tillåter ni mig, fortfor han i nästan barnsligt bedjande ton, att i morgon komma hit och, insan er afresa, ännu en enda gång få återse er? Oändligt gerna, om ni önskar detl Han gick. Så snart porten var väl stängd, och Brita åter inkommit med ljuset, såg man dörren till ett inre rum öppnas, och vår välbekante fältväbel Grönstedt uppträda på scenen, alldeles lika klädd, som vid sin första entråe hos grefven, och väldiga mustascher prydde åter hans öfverlipp. Han brast ut i ett gapskratt. Det var fan hvad du-spelte din rol väl, Lotta! Förbanna mig, om kungen finge se dig, toge han dig icke strax till dramatiskan, och det i trots af alla dina små historier! Hade jag inte vetat motsatsen, så skulle jag kunnat ge mig fan på, att allt, hvad du sade, var rena sanningan ... Men, hör du! Gjarde jag inte illa dig, när jag kastade dig ifrån mig? Jag bjöd till att göra det så varligt, som möjligt. Noj, vasserra tri, det gjorde du inte. Men hör du, Lotta, hvad har du för mening med den lögnen, att du skall resa?, Det sade jag bara, för att inquidera gunstig herrn litet. . Men du tycktes sjelf vara bra rog inquiee ett par Sånger... så lät det å!minstone på rösten. Ja, den fanders pojken skrämde mig :u, när hn så der högtidligt d. klamerade: förrädaren undgår ej silt straff! .. Hela min kropp darrade som ett asplöf. Kors, så barnslig du kan vara, barr, sade Grönstedt. Men nu vill jag lägga mig; jag är trött.s God natt då så längel : FJERDE KAPITLET. Jean kände ingen trötthet... bans hjerta höll honom vaken. Försvunnen var den tomhet, den natt, som nyss förut herrskat der inne. Det klappade eldigt af aldrig förr anade känslor .... Den o.yckliga, al honom räddade qvinnan stod lik ett skönhetsideal ouppbörligt för hans ögon .... Han vandrade oafbrutet opp och ner i sitt rum under utrop af: O, min Gud! hvilken engel!... den nidingen!... att alt förråda en sådan qvinna!... öfvergifva en maka, hvilken jag skulle tillbedjal... Han tyckte sig se bedragaren framför sig, Vredgad knöt