nad, och, då jag återkom till sansning, såg jag honom vi mina fötter, der han med de mest bevekande ordalag be: svor mig att glömma hans nidingsdåd... Han bekände nu, att han aldrig hetat Axholm ... at ban, fördjupad i skuld, hade ombytt namn och rymt ifrår Stockholm ... alt han. förledd af den renaste, den o-gen nyttigaste kärlek hade gift sig med mig. Han. bedyrade med alla möjliga eder, att det varit hans fasta föresats att sedan hans affärer blifvit rangerade, föra mig hit med sig såsom sin maka... Vid den tidpunkten han försvann ifrån Skåne, hade han fått bref fiån en sia vin här i Stockholm, med underrättelse om, att hans farbror betalt hans skulder och att han ofördröjligen borde infiana sig här... Vid sin ankomst till Stockholm hade han lärt känna sin kusin, en dotier till den nyssnämde farbrodren. Hon hade fattat tycke för honom, och hennes far, som ständigt utöfvat ett stort välde öfver hela familjen, hade, till följe af den nya pekuniära ställningen emellan honom och Axholm, tvingat bonom att gifva henne sin hand. För att, om möjl:g!, undgå detta, hade ban omtalat sin förening med mig; fardrodren hade då med en mängd skenfagra grunder bevisat honom, att detta band b tydde ingenting, så mycket mer som jag ej blifvit mor och dessutom vore förmögen. Jag skulle snart glömma honom oct i ett annat äktenskap fivna min sällh t... Då jag sade honom, huru djupt jag askydde dess: grundsatser, svarade han: Nåväl, du har rätt. En brottsling, som jag, bör ej skåda ljuset... Farväl! jag går at öfverlemna mig i rättvisans händer... O, min Gud! kunde jag låta den man, jag så högt älskat, Ida ett så rysligt, så vanhedrande straff? Jag höll honom tillbaka, och vi öfverenskommo om skiljsmessa... I det han lomnade mig, utropade han: du är en engelt.. Jag vill ej försöka att skildra mitt lidande under de timmar, czom förflöto, innin han återkom. Då han inträdde, besvor kan mig att följa sig till hans farbror; fåfingt försökte min trogna Brita att afråda mig derifrån ... jag gick. Djupa suckar tycktes bäfva henne; barm, och hon syntes öfverlemna sig åt dena rysligaste förtviflan. Med knappt hörbar röst fullföljde hon slutet af sin berättelse: Hans farbror emottog mig godhetsfullt... bad mig förlåta hans brorson, hvilken hen ej kallade min man.. erbjöd mig en icke obe ydlig penningsumma, den jag at