OM HÄST-AFVELNS TILLSTÅND I SVERIGE OCH MEDLEN FÖR VINNANDET ÅF GODA, MOT LANDTBRUKETS BEHOF SVARANDE ARBETSHÄSTAR. (Vi låna -denna interessanta artikel ur andra häftet af Tidskrift för landtmannaoch kommunalekonomin, af J. Arrhenius: en skrift, som på sednare tid innehållit väl valda och praktiska artiklar, I samma häfte finnes en ganska lärorik samling af erfarenhetsrön rörande potatesodlingen, med hänseende till frågan om möjligheten, att för framtiden förekomma potatessjukan eller den så kallade torrrötan, samt en läsvärd afhandling om nödvändigheten af en förbättrad skogshushållning af aflidne professorn N. G. Sefström, med anmärkningar af utgifvaren: en artikel, som visserligen innehåller en och annan åsigt i statshushållningen i allmänhet, som kan tåla vid invändningar, men likväl för sin sakrikhet förtjenar stor uppmärksamhet, och hvarom det torde blifva tillfälle att framdeles yttra något mera.) : so Ager Sverige någon god inhemsk race af landtbrukshästar, och, om så är, hvilka åtgärder fordras för att bibehålla desamma? Denna fråga utgjorde en af dem, som diskuterades vid allmänna landtbruksmötet i Stockholm förra hösten. Olika meningar yttrades naturligtvis härom af olika talare, men de fleste uttalade sig dock för den åsigten, att den Norska eller Norrländska hästrecen — som anses ursprungligen vara en och densamma — är en ypperlig race, som till fullo uppfyller alla de fordringar, man med skäl kan göra af en god arbetshäst. Hvar och en, som begagnat utmärkta exemplar af dessa hästar, lärer äfven instämma uti deras beröm, och för landtbrukets behof vore ingenting högre i denna väg att önska, än att vi här i landet i allmänbet ägde sådana hästar, som de bästa hvilka erhållas från Norge och de Norrländ-ka provinserna. — Vi sade för landtbrukets bebof, och anmärka i anledning häraf hvad man hos oss oftast hittills förbiselt, att de hästar, som vi behöfva i och för landtbruket, måste vara olika beskaffade än dem, som eftersökas såsom remonter eller vagnshästar. Det är nemligen helt olika fordringar man bar af en god arbetshäst, en god remont, och en god, stor och grann vagnshäst (stathäst, eller hvad Tyskarne halla Luxus-Pferd); — och den som tror, att han vid uppfödning af hästar kan af samma individer producera dugliga exemplar af alla dessa tre slag, han bedrager sig storligen. Hvart och ett af de nämnde olika slagen af hästar kunna endast under vissa gina förhållanden produceras sådana, att de till fullo svara mot de fordringar, man af dem för hvardera fallet gör. Dock har man icke laggt märke härtill, utan genom korsning af alltför olikartadt blod, af grot byggda ston med fina, förädlade bingstar sökt få en afkomma, som skulle duga såväl till kavallerisom arbetshästar, och följden bar blifvit att den icke sällan befunnits mer eller mindre oduglig till båda delarne. — Att uppföda hvad moan kallar vagnseller paradhästar, lärer i vårt land aldrig blifva lönande, och det ringa behof vi häraf hafva, torde hädanefter som hittills med större fördel hemtas från utlanden. Kavalleriernas behof af remonier har i det närmaste redan bifvit fylldt genom den förädlade hästafvel som blifvit spridd från stuterierna, och i detta fall vore det orätt alt neka att dessa inrättningar verkat gagneligt. Men de hafva skadat derigenom, att alla velat uppföda sådana hästar som bäst betalat sig, d. Vv. s. som kunnat säljas såsom remonter. Allmogen har utan urskiljning begagnat sig af de kring landet årligen utsände s. k. kronohing