Aftonbladet – 11 juni 1847, sida 1

RESET EINES KNESSET ENENEN ske af mitt exempel. Jag vet, att herr fältväbeln vill ha dem qvarl . Så lugn Grönstedt än syntes, hade han väl haft lust att uppkalla en hel legion dj-r, för att binda och basta den envisa karlen. Släppa bort en ung, vacker, rask karl — tänkte han — och som nu på köpet har pengar! Han beslöt det sista försöket. Han tog upp penningarne, afräknade Lejons del oafkortad, höll den i handen, som om han hvart ögonblick ämnade öfverlemna den, och sade: Här har du, kamrat! Men ta mig attan skock tusan, ska vi inte först dricka. ett glas) Han gick hastigt ut. Den bofven!, sade Lejon för sig sjelf; mig skall han inte längre pudra in. Men släpper jag detta kanske sista tillfälle ur mina händer, så är allt förloradt. Fan och inte jag skulle väl ha bjelpt till att göra den här stackars gos sen olycklig, om jag bara sett mig någon annan utväg. Vidare reflexioner hann Lejon ej göra. Grönstedt in trädde med en bål rykande punsch i ena handen och er bricka med glas i :den andra. Tvenne fyllde han. Med samma vänlighet, som katten visar mot råttan nalkades han Lejon med glaset: . Klinga! Ett glas till afsked ! sNej, herr fältväbel, sade Lejon allvarsamt, nzif mig mina pengar och låt mig gå! I vidrigt fall så... Frukt inte! : Jag: skall ingenting förråda. : Grönstedt såg sig slagen ur alla sina förskansningal Under de rysligaste eder, hvilka dock ej nu mera för skräckte Lejon, som vi ;hädanefter: benämne med hans rätt Inamny magister: Löwengren, kastade :han pengarna åt ho nom. Denne tog dem hastigt och skyndade bort. På gatan hörde han fotsteg och sina begge fordna kam Traters röster, Han stannade obeslutsam, men besinnad sig-snart och tog:af, åt en annan gata.