Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 3

vittnet ånyo de af honom förut bemärkta personer, som imedlertid hunnit förbi ladan. I anseende till mörkret, igenkände ieke vittnet ifrågavarande personer. Vittnet Andreas Johansson i Ingebo. Då vittnet på väg från Mönsterås ifrågavarande dag hunnit fram till Hobbestorp och från landsvägen skulle taga af på Kafverhultsvägen, som är vittnets hemväg, påträffade vittnet vid en Nils Jonsson tillhörig bodbyggnad, som är uppförd utmed landsvägen å det ställe, der landsvägen kröker, Jon Svensson liggande på åkdonet på venstra sidan. Hästen stod stilla och tömmarne hängde lösa vid sidan af hästen. Vittnet gick fram till åkdonet och fann Jon Svensson sofvande. Carl Carlsson åter syntes icke till. Som vittnet befarade att de saker, Jon Svensson medförde å åkdonet, kunde under hans sofvande tillstånd stjälas bort, väckte vittnet upp Jon Svensson, hvilken, ehuru vittnet en stund sysselsatte sig med honom, förblef oredig och liksom yrvaken. På vittnets fråga efter Carl Carlsson, liksom på andra spörsmål, gaf Jon icke något svar, utan räckte fram handen och bjöd dem taga snus utur dosam. I stället för dosa höll Jon I kväl en sten uti handen. På anmärkning derom svarade Jon intet, kastade på vittnet och dess följeslagare en stirrande blick, men förblef lika stum som förut. Vittnet gaf imedlertid Jon tömmarne, manade på hans häst, hvarpå Jon fortsatte vägen förbi Petter Nilssons gård emot sitt hemvist. Ett vittne hade i Mönsterås hört Petter och Gustaf Nilsson hviska om Jon, samt sett Gustaf från köpingen medtaga det omtalade vedträdet. Åklagaren anmälde, att han hört, det Olsson skulle gömt sig vid vägen, då Andreas Johansson och Petter Jonsson från Ingebo passerat. Olsson förklarade att det af en ganska naturlig anledning varit honom nödvändigt att gå ett stycke från allmänna landsvägen. Vittnet Anders Petter Nilsson bade för längre tid tillbaka hört Petter Nilsson beklaga sig öfver sina förluster på Jon Svensson och dervid yttra: kommer han på mig, så vet jag icke huru det kan gå, ty antingen skall då han eller jag släppa till lifvetn. För öfrigt hade tilltalade Petter, liksom aflidne Jon, visat ömsesidig farhåga för hvarandra. Petter Nilsson ville ej erkänna omvittnade yttrandet, men sade att han vid samma tid varit stygg vid Jon Svenssonp. Vittnet Edman: att Jon i Oktober månad 1845 för vittnet omtalat, att sedan Jon försålt en fölunge till bonden Lars Carlsson i Tjuståsa, hade Petter Nilsson nattetid infunnit sig hos denne och hemligen bortfört kreaturet, hvarföre Jon anmodat vittnet att gå till Kafverhult och bedja Peter Nilsson återlemna hästen. Denna begäran hade vittnet cfterkommit, och vid ankomsten till Petter Nilsson underrättat denne om sitt ärende. Petter hade då väl medgifvit fölungen vara hos honom, men vägrat alt återlemna densamme. Tillika yttrade han vid tillfället om Jon: han vet nu, att han får fara snubbfritt till Åsen, emedan jag icke mera bor i Iobbestorp, utan här; men jag önskade, att jag skulle råka honom på återvägen en gång, då skulle jag ge honom så mycket, att han ej behöfde vara här i verldenn. En gosse, vid namn Johan Svensson, hördes; han uppgaf sig vara tolf år gammal. Utan ringaste tvekan afgaf hen sin berättelse. En måndag i sist! Juli månad eller samma dag, då våldet å Jon sedermera föröfvades, hade Johan tidigt på morgonen från silt hemvist, som var beläget öfver fyra mil från Mönsterås köping, för roskull medföljt en för Johan till namnet okänd brädkörare, som, efter hvad Johan trodde var från Ekebo, till berörde köping, der Johan sedermera uppehöll sig hela dager, tills fram på aftonen, då han med cen annan brädkörare, hvars namn icke heller var honcm bekant, men som Johan tror hafva varit kemmai Branthult eller någon af byarne deromkring, fått åka från köpingen till Hobbestorp, hvarest Juhan stigit af, emedan han ämnat dröja i Hobbestorp öfver natten. Då Johan, efter att en stund hafva drifvit omkring i byn, slutligen stannat utanför hemman nsägaren Jonas Petter Nilssons hus, som är beläget i norra eller den från köpingen mest aflägsna ändan af byn, hade han först varseblifvit Jon Svensson, som Johan förut flera gånger sett i Åby, komma åkande förbi på väg åt hemmanet och straxt derefter sett alla tre de tilltalade, af hvilka Petter Nilsson varit keväpnad med en stör i handen, springa efter åt samma håll, hyvartåt Jon Svensson nyss förut färdades. I detsamma, eller kort innan de tilltalade sprunge förbi, hade en piga kommit, ledande med en ko, och stannat vid det ställe, der Johan befunnit sig. Sedan de tilltalade sprungit förbi, hade så väl Johan som den omtalade qvinnan, hvilken släppt sin ko å Jonas Petter Niklassons ladugårdshage, skyndsamt begifvit sig efter de tilltalade framåt Springarebacken, och sedan de fått desse och Jon Svensson i sigte, stannat under en till venster om vägen varande ek, hvarest förut stod en gosse, något äldre än Johan och som sade sig vara från Mönsterås. Ifrån detta ställe sågo nu Johan och hans sällskap huruledes en af dej tilltalade, hvilken, kunde Johan ej urskilja, slog till Jon Svensson, så att han föll af vegnen ned på vär gen, hvarpå alla tre de tilltalade körjade slå honom, Petter Nilsson och Gustaf Nilsson med Stare flera slag, deraf ett träffat hufvudet, utan att Johar kunnat urskilja, hvilken af sistnämnde begge Lill talade utdelat berörde slag. Dereter bade en, hyilken Johan tyckte vara Petter Nilsson, stigit upp på bröstet på Jon Svensson, som legat på ryggen, och trampat derpå. Jon skrek då till och bad dem för Jesu namns skull skona hans lif; men våldsverkarne hotade, att, om han ej vore tyst, skulle de slå ihjel honom, och fortfero med misshandlingen, tills någon hördes komma körande vid Springarekacken, då de tilltalade togo till flykten öfver ett, till höger om vägen varande gärde. — Johan och den fråmmande gossen gingo derpå fram till Jon, som då var alldeles sanslös och crörlig, hvarpå Johan, utan alt invänta dem, som hommo körande, och utan att vidare se till pigan, hvilken förmodligen före honom återvändt till Hobbestorp, begaf sig tillbaka till berörde by. Den gosse och piga, som skulle varit uti Johan Svenssons sällskap, ha icke kunnat upptäckas. Ett vittne hade hört Peter Nilsson beklaga sig öfver Jon, som skulle gjort bkonom flere skälmstycken. Då vittnet härpå frågade, hvarföre Peter Nilsson icke piskat upp Jon Svensson, yttrade den förre: Ja, jag hade väl lust, om det kunde bära så åt, att släcka min harm på honom; jag bryr mig icke om, om det skulle kosta mig 400 eller 4000 riksd:r). Till ett annat. vittne hade Petter Nils of Yun dar fräffar fan sr 8 fy mh sson sagt OO ar