Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 3

en timmerhög, derå han satte sig ned oeh inslumrade. I dagningen uppväcktes han af Lars Jonsson, hvilken förde honom in i stugan, aftvättade blodet och lemnade honom nödig vård. Här omtalade; han det skedda och blef derefter hemforslad af sonen i huset. Vid ankomsten till s. k. Springarebacken, belägen några hundrade alnar från Hobbestorp åt Abyhållet, varseblefvo de Jon Svenssöns häst och åkdon utanföre enkan Cajsa Gretas derstädes belägna stuga. Detta föranledde Carl Carlsson att efterfråga Jon Svensson, hvilken han fann sanslös liggande å golfvet hos hemälda enka, till hvilken han af några vägfarande kort förut skulle blifvit hemburen. Alla Jons från Mönsterås medförde saker voro orörda qvar. Petter Nilsson nekade till brottet. Väl hade han fått betalt sin borgen för Jon och derå sedan återfått något; härför hade han väl harmats, men aldrig åsyftat bämnd. Gustaf Nilsson i Hobbestorp, jemväl för brottet tilltalad, påstod sig på hemvägen från Mönsterås hafva sett Jon, då denne befann sig blott på omkring 20 alnars afstånd från den förres åkdon, stiga af och upphemta en sten. Gustaf misstänkte genast att Jon ville åt honom. Detta bekräftades och Jon kastade stenen på Gustaf. Uppbragt häröfyer, lät Gustaf sina oxar vika af en mindre väg, lösryckte derpå ur åkdonet en spjele af en mindre käpps tjockiek och skyndade fram till Jon, innan denne ännu hunnit köra förbi, och tillfogade honom med nämnge tillhygge tvenne slag bakifrån och på högra sidan. Gustaf ville ej bestrida att ju det ena deraf kunnat träffa hufvudet. Nästan i samma ögonblick tilldelade Gustaf Nilsson med samma spjele Carl Carlsson ett slag å hufvudet. Utan att utöfva vidare våld, aflägsnade sig Gustaf hastigt härefter. Vid den krökning vägen gör, några hundrade alnar från stället der våldet skedde, såg Gustaf Nilsson sig tillbaka och bemärkte drängen Carl Johan Olsson med hammaren af en yxa tilldela Jon ett slag, som syntes träffa högra sidan af bröstet. Några hundra alnar framom nämnde krökning å vägen påträffade Gustaf derefter Petter Nilsson. För denne omtalade icke Gustaf det skedda. Straxt efter sedan de hemkommit, anlände äfven förerämnde drängen Olsson, hvilken tog Gustaf afsides och till honom yttrade: Nu gjorde jag illa. Jag slog Jon Svensson med yxhammaren. Gud tröste mig, samt bad Gustaf tiga med hvad han sett: Då Gustaf för Petter Nilsson, hvilken var Gustafs svärfader, scdermera herättade hvad han gjort, fick han af denne hårda förebråclser. Carl Carlsson förnekade att Jon kastat någon sten på Gustaf. Förenämnde Carl Johan Olsson berättade, att Petter Nilsson, med hvilken han från Mönsterås hemfärdats, några hundra alnar från köpingen omtalat, att han först ämnat färdas genom Åsevad och Kongemåla byar, för att komma till sitt hem. Sedan han imedlertid i köpingen blifvit varse Jon Svensson, med hvilken han hade gammalt groll oafgjordt, och han fått veta att denne skulle fara hem åt Hobbestorp, hade Peuer Nilsson beslutat taga samma väg, och att Petter, om han sammanträffade med Jon, ville handgripligen vedergälla honom för hvad han emot Petter brutit, och uppmanat Oisson att dervid biträda. Olsson sökte afböja denna plan och erinrade Petter att Jon hade sällskap med sig, och att det möjligen kunde inträffa, att de förre sjelfva blefvo underlägsne. Härtill yttrade Petter Nilsson: Tusan d— hvad du är rädd; om jag blir glad, skall jag slå dera ensam). På andra sidan Fälle by upphanns Gustaf Nilsson, hvilken de körde om, utan att med honem samtala; dock färdades de icke fortare, än att de då och då sågo honom följa på afstånd. Då Petter Nilsson hunnit uppföre backen vid Sara Stinas stuga, bemärkte Carl Johan Olsson en enbetsvagn komma kort efter Gustaf Nilssons åkdor. Olsson, somförmodade att Jon färdades å den bemärkte vagnen och fruktade att Petter Nilsson kunde komma att fullborda sitt yttrade onda uppsåt emot Jon Svensson, hoppade af åkdonet och skiljdes från Petter Nilsson, dervid han, um icke ville vara Petter Nilsson kehjelplig eller syna vittne till gerningen, i fall Petter Nilsson verkligen hade för afsigt att mot Jon Svensson utöfva våld, medtog Petter Nilssons yxa, för alt dymedelst förekomma bruket af ett farligt vapen. På den midt för bränneriet från landsvägen afvikande och till Petter Nilssons ladugårdshus gående mindre väg skyndade Olsson i förväg till Nilssons gård. Straxt ban dit framkommit, märkte han Petter Nilsson komma hörande på stora vägen, samt Gustaf Nilsson i stark fart springa bredvid, under utrop till Petter Nilsson: skynda, skynda, så vi komma in,, Sednare yttrade Gustaf Nilsson till Olsson: tala ej om hvad du sett. Härtill svarade Olsson: hyad skulle jag tala om, jag har ju ingenting sett. Imedlertid förundrade honom den förr nämnda brådskan hos de hemkommande, och ban cuinrade sig att Gustaf Nilsson vid ankomsten till gården medfört ett björkträd, som i ena ändan varit spetsadt. En sednare dag kallades Olsson på arbete till Petter Nilssor. Denne yttrade likväl, att han budskickat honom egentligen för att spörja hvad som å orten hördes af, samt att han sjelf vore så ledsen, att han cj orkade arbeta. OÖisson genmälde, att hvad som hördes af vore ej så braf. Olsson tillade: Ni kunde låtit bli att slå Jon och gå så illa åt honom,, hvarefter Petter Nilsson suckande utlät sig: ja, det tror j2g Visst. Gustaf Nilsson erkände att han slagit Jon med cet afOlsson omtalade vedträdet. Vittnet Nils Petter Johansson i Hobbestorp, som tjenar hos förenämnde Gustaf Nilsson, berättade, att måndagsaftonen den 453 Juli, då Gustaf Nilsson helt sent hemkom från Mönsterås köping, i sällskap med uti samma by boende Petter Persson, hade vittnet af husbonden blifvit befalld, att frånspänna hans hästar och med dem rida i vall. Då vittnet efter fullgjordt uppdrag omkring midnatt återkom från beteshagen, som ligger nära , mil från byn, och dit en väg leder, som går i rak sträckning med landsvägen, sedan den krökt sig i byn, så att denne väg ungefär midt i byn afskär landsvägen och den i böjningen af densamma vidtagande Kafverhultsvägen, bemärkte vittnet utanför Lars Jonssons hus, hvars gårdsplan och omgifvande kålgård gränsa på ena sidan till landsvägen, en för vittnet okänd karl, byilken efter förnyade bultningar på dörren begärde blifva insläppt. Utan att se, om han det blef eller ej, såg vittnet först en karl, klädd i mörka kläder, på en svart häst skyndsamt rida ned från landsvägen till Kafverhultsvägen och en annan karl med ofärgade linnebysor i lika hastig fart springa straxt efter ryttaren. För vittnet, som befann sig på vid pass 50 eller GO alnars afständ, skymdes snart bemälde person af en lada, som tillhör Gustaf Nilssons gård och ligger i hörnet emellan vägen till Gustaf Nilssons beteshage och Kafverhultsvägen, med långsidan utåt sistnämnde väg. Då vittnet, mm R4t vid naco OM man 2 ss op a