Aftonbladet – 9 juni 1847, sida 3

menniska mera kunskaper än en gammal, så bevisar det blott att tidens allmänna vetande tagit ett steg framåt. — Tycks flickan ba bestämd håg för något särskildt yrke? Ja, hon säger beständigt, alt det skulle vara hennes högsta lycka att få undervisa barn. I sanning! en tanke så klok, att jag tror hvarken frun eller jag skulle kunnat fundera ut den. Ett hjerta, som hennes, hvilket blöder af ett sår, det en hel lLifstid knappt är tillröcklig att läka, måste hafva en sådan sysselsättning. å . Ja, och så är hon så stilla och lingmodig och tyst, att hon just tyckes vara skapt till lärarinna för små barn. — Lägg till att hvarje annat yrke skulle upprifva de ständigt balfläkta såren. I tjenst kunde en häftig matmoder eller en afundsfull kamrat vid något tillfälle förebrå henne ett lidande, hvilket snarare borde räknas henne till godo för det hon var oskyldig; till heder, för det hoh kunnat stå fläckfri bland lidelsers och lasters rundtom henne brusande svallvågor, och en sådan förebråelse skulle smaka som gift 1 ett öppet sår; — då deremot hvart lockigt barnhufvud ger den olycklige bilden af en tröstens engel. Men knuten blir, huru man skall ställa till att hon antingen blir medlärarinna i någon småbarnsskola, eller kan få en liten egen skol-anstalt.n Det var just om det jag skulle rådföra mig med magistern. Han, som är så lärd, vet nog bot. ; Lita inte på det. Staten -har väl anslgil stora summor till folkskolelärare, men jag tror