pöbel, sammanrsfsad massa, anarkiska hopar o. s. v.; vilja vi göra några utdrag ur dessa bref för att åt en större publiks bebjertande öfverlersna hvad deri yttras: Brefskrifvaren säger: alla, som bo i ett land, utgöra icke hvad jag menar med folket. Alla, som bo i ett land, utgöra dess befolkning; men när man ifrån hela befolkningen afdrager pöbeln, då återstår det, som är fulket. Du fordrar således utan tvifvel, att jag skall skildra pöbeln, på det man må ega en noggrann kunskap om hvad som skall afdragas ifrån ett lands invånarepersonal, för att finna återstoden: folket. Nåväl. Vi hafva två slags pöbel, en förklädd och en uppriktig. Rundt omkring oss gå först och främst skaror a! förklädd pöbel. Dit höra de, som anse sig förnäme, kalla sig lärde, tro sig bildade, helsa sig fri sinnige utan alt vara det. Sådana hafva ej ädel mod i själens grund; derföre äro de icke rätt förnäme, cj adlige i sann mening. De känna ej lifvets verkliga kraf, menniskoslägtets oskyldiga önskan, Guds vilja; derföre äro de icke rätt lärde. De bära icke kulturens blommor i hjertat; derföre äro de verkligen råe, obyfsade och alls icke bildade, huru många sköna ord de än kunna utsäga. De söka endast befrämja sina egna fördelar, under det att de tala högt om allas frihet och hjelp; derföre, långt ifrån att vara rätt frisinnige, äro de öfversittare, så mycket farligare och nedrigare, som deras våld cj ligger öppet och deras ondska ej bekänner sig. Men hela denna fyrfaldiga pöbel har en anstrykning, en färg öfver sig, som lockar och bedrager. En fin hållning i det yttre gestaltiska tar utseendet af värdighet och förnämhet: förmågan af ordasätt gifver skenet af lärdom: en viss hemmastaddhet i alla ämnens olika sidor låter som bildning: öppet tadel af allt, utan att sjelf frambringa något bättre, har tonen äf frisinri het, genom sin afvighet emot allt beståndande. Fernissornas tidehvarf är dock slut. Den förklädda pöbeln gåratt blifva känd; den skal mer och mer afklädas in på bara kroppen. Den öfriga, eiler oklädda pöbeln, är uppriktig Hvar och en igenkänner den, bärn kunna peka derpå, och den erkänner sig sjelf. Denna pöbel äl ohygglig, ryslig; men den är mindre föraktlig är den förklädda. När man nu frånräknar allt det der afskrapet, så det förklädda, som uppriktiga, återstår folket. De utgör tillsammans det älskvärda i landet, de egentliga menniskorna. Folket bär i hufvud och hjerta en liflig längtan efter framgång i det goda, efte! förädling och sann upphöjelse af Gud. Det älskar ordningen såsom sig sjelf: just derföre harmas det öfver alla dessa hundratusen ovrdningar, som möta öfver allt med det sjelftagna namnet Ordningar. Det älskar samhället såsom vilkoret för sig att vara till på jorden, och det älskar sambhällsstyrelsen såsom sin egen lifskraft, samlåd i en punkt för att derur handla med makt. Folket vill gå framåt, vill af sin styrelse föras uppåt, och erkänner den också icke under annat vilkor för sin. Med andra ord: folket vill ett I frande samhälle; pöbeln deremot vill ett dödt samhälle. Ty der samhället lefver rörer sig och går, der sjunker all pöbel föraktad till jorden eller falier af som oting, likt kartarne ifrån trädet, då dess grenar gunga för en frisk vind. Pöbeln ställer sig alltid (af insedd plan eller nödvändig instinkt) så mycket den förmår emellan styrelsen och folket, för att släcka kärleken emellan de två, som innerst tillhöra hvarann, slita bandet och hämma samhällets fortgång. Ty pöbeln kan blott höja sig till anseende och makt i den förruttnade, stagnerade och blinda, då personer och saker bedömmas efter fernissan; men den faller och förgås i det friska och uppklarnade tillståndet, då personer och saker börja tagas för hvad de äro. Således, för att döda eller åtminstone hämma gången i sambhället, sällar sig en del af pöbeln kring styrelsen, ropande: folket är till sin natur fallet för oro och uppror! det vill framåt! det är föraktligt! trampa det! (denna del af pöbeln utgör de förnäme Hindermän, upptill i samhället, hvarom mitt förra bref handlade.) En annan del sällar sig kring folket och ropar: folk! din styrelse vill förtrycka dig — rif ned den! trampa den!, (dessa äro Uppviglarne.) Skulle nu den händelse cga rum, att styrelsens egen personal består af Hindermän, då är den sjelf hel och hållen intet annat än pöbel, till bör icke folket, är opopulär: och ropet om dess nedrifvande var då rättvist (var utgånget ej från uppviglarne, utan från rättsinniga menniskor). Detta är på en gång den föraktligaste och svagaste styrelse; ja, den är egenligen icke styrelse alls, utan usurpation: är våld, inkräktningoch onatur; räckande så länge tills folket hemtat krafter att kasta ut den (och skulle folket aldrig få krafter dertill, så vill det säga, att det folket förgås.) Begreppet om impopularitet hos en styrelse bestämrhes således af den omständigheten att vara hindersam emot sitt folks frihet och civilisation (se mitt förra bref), och ej af annat. Så snart styrelsens medlemmar bestå af folk, så arbetar den på sin nations rena lycka och framgång på lifvets stråt: det öfriga folket uppbär den då såsom sin ädleste tillhörighet. Endas detta är en styrelse, och den har jemt upp samma mått af styrka, som dess folk sjelf eger. Tider hafva inträffat och kunna inträffa, då genom den förnäma pöbelns bearbetning äfven en rät! styrelse och dess folk blifva främmande för hvarann, missförstå hvyarann, upphöra att träda hvaranr ömsesidigt till mötes. Går detta så långt, att styrelsen sjelf förvandlas till pöbel, då är missämjar med folket naturlig. Men äfven i annat fall kar den förnäma pöbeln likväl genom allmänhetens fal: ska bildning stiga bögt och till en del alstra vrång stämning. Och det pöbelaktiga, illvilliga, egoistiska som under sådana tidskiften lyckas att segrande tränga sig emellan styrelsen och det öfriga folket kan äfven göra sin verkan; gällande de enskilds emellan. Hela samhällslifvet och umgänget försättes då i ett kallt, otrefligt, misstänksamt, upplöst kadaveröst tillstånd. Kärlekens genius har dragi! sig upp bland molnen: pöbeln triumferar. Men folkets känsla vaknar ånyo och rörer sig. Då ve öfver denna förhatliga, charlataniska, i alla förhållanden innästlade pöbel af så kallade äd in gar, lärde, bildade och frimän, som bara äro tvertom! Dess timme slår. Menniskorna, länge kringvankande i köld och osämja, samlas och fråga hvarann: hvad är detta? hvartill tjenar ett så fö bannadt elände? hvarföre älska vi ej hvarandra? Jumma, usla hat Jag har några dagar gjort en ganska angenäm resa, och hunnit hit i det bästa lynne. Här bekom jag ditt sista bref, och tackar dig; jag ser med nöje, att du bar förstått mig, men du ålägger mig att närmare utreda hvad jag menar med pöbel,. Ty då till ett rätt uppskattande af folket så mycken vigt liocer rå urckiliandot af hvad cam är nn