NK nn Det är olyckan här i Sverge, att man endast vill förtjena i stort, föraktande allt stilla småningom skeende samlande, likasom man föraktar den fattiga menniskan, för det den blot! är menniska.n De fa:tiga få hjelpa sig sjelfva, bäst de gitta. pErs nåd fattar ej det förfärliga i dessa ord, ej djupet af den fara, som sväfvar, lik en på vingen simmande roffigel, icke öfver de fattiges, utan just öfver de rikas hufvuden. Nedom de rikas palatser står elt folk, som betraktar. Man har glömt det der nere på gatan, men det ser och hör och känner noga knäppningen af tidens stora urverk. Det ömsom gråter, ömsom roar sig åt de frispektakler, den rike ger, men det betraktar och gömmer i sitt sinne. Böjdt 1 träldom, har detta folk förblifvit obildadt i bildningens, okunnigt i lärdomens, torftigt i öfverflödets sköte. Kännande hvarken sina rättigheter eller sina pligter, står det framför sina herrar, som ett lejon framför sitt rof, fritt i sin kraft och sin vildhet. Ett enda språng af det hungrande, starka, väldiga, och de rikes lilla hop ligger — ett krossadt offer under dess ramar. — Sök ej, nådiga fru, att i eder måtto framkalla detta vilddjur. En fluga gör ingen sommar, återtog gros: sörskan. Om jag hjelper den här, så äro tu sende. andra lika nära z Jäst derigenom, att så mången bland dem som kunna bjelpa, begagna detta de obotfärdi gas förhinder, växer nöden beständigt och me nöden faramn pJa, det må varax