Liksom Oxenstjerna efter slaget vid Nördlingen, så hade Bokvurm nu sin andra sömnlösa natt. Han mönstrade i sitt hufvud alla sina, och, så vidt han kände, äfven sina få vänners bekantskaper, för att finna någon, som skulle vilja befria och draga försorg om den arma varelse, hvars öden så djupt rört honom. Med bedröfvelse fann han, att en och hvar tänkte och följaktligen äfven skulle handla likstämmigt med grossörskan Fäneang. Ne-nej, gamle Bokvurm, det duger cj att vilja spela Försyn när man är fattig. Den rolen tillkommer de rika; men min Gud, när de blott trampa en föraktad ätt, hvad skall man göra? Sitta och se på? Nej, det duger icke. Värma de rikas hjertan för den fattiges nöd? Det är omöjligt. Uppfostran, vanor, verldsåskådning — allt hindrar dem att ens ana, hvad fattigmannen lider. Upplysa . deras förstånd, att det är för eget bästa de arbeta, då de främja den fattiges? De skola icke tro mig. Allt går sin gång; den fattige lider i tysthet, och knorrar han, i ord eller handling, är polisen tillbanda att släpa honom i fängelse. De gamla fängelserna rymma ej mer sina offer, man bygger nya, och tror sig göra nog. De tro att allt skall gå hädanefter, för det att det nu går så der temligen. Vi få väl se, vi få väl se? — Finns ingen annan råd, så får väl gamla Bokvurm lefva: på half portion — tills vidare. S Under slika funderingar gick Bokvurm fram och tillbaka i sin lilla kammare, rådvill, eller som ett gammal-svenskt ord så målande uttrycker begreppet: ,våndråde, -— han vånda