ket måttar åt de högre stånden, de bildade, de lärde, adeln. Min vän, jag måttar med min urskillnad hvarken åt stånd eller klass, eller hvad yttre namn du behagar; utan jag talar om en beskaffenhet, en verklighet, en sak. Det hör just till de oriktigheter jag bestrider, att vid sådana kännetecken på ytan, som gifvas genom födsel, stånd, bättre eller sämre kläder, bättre eller sämre talekonst, m. m., häfta åtskillnaden mellan pöbel och rått folk. Här skall du få se de definitioner du önskar. Med folk förstår jag alla personer, som äro så stämda, att de bland alla sina egenskaper sätta i främsta rummet den, att vara menniska, och blott i mindre mån värdera allt hvad de annars i verlden kunna vara. Denna stämning ger ett alldeles eget och afgörande lynne åt personens hela sätt att känna, tänka och handla. De, som äro af det slaget, hafva alla det stora sambandet sinsemellan, att bekänna sig vara hvarandras likar såsom menniskor, ehuru de för öfrigt kunna hafva alla möjliga personliga olikheter efter yrken, förmögenheter cch förmögenhet; men hvilken olikhet aldrig kommer i betraktande annars än som ett mindre. Man Ian således äfven vara folk äfven i de så kallade högsta samhällsklasserna, ehuru. det genom en narraktig uppfostran (hvartill en narraktig litteratur ej gjort sitt minsta) blifvit vida svårare, att der nöjas med den ädla, fast som man tycker obetydliga bekännelsen i själ och hjerta, att man egentligen och framför allt är intet annat än menniska, den ringastes like så till vida. Renast och talrikast finner man derföre folket i de så kallade lägsta klasserna, emedan uppfostran och lefnadssätt der icke särdeles hindra det stora erkännandet. Hvad är nu pöbel? Personer af den motsatta stämningen. Alla, som i yppersta rummet sätta sina enskilda olikheter och utmärkelser, hvarmed de sticka af ifrån andra; men deremot med en mindre uppskattning värdera sin egenskapsatt: vara menniskor. I och med detta sinnelag äro de egoister, fina eller grofva, efter omständigheterna. Definitionerna, kortast uttryckta, skulle då vara: 4) Folk är den, som af allt hos menniskan sätter det menskliga högst; och 2) Pöbel den, som sätter den yttre individuella stämpeln högst. Den allmänna likheten med andra, det menskliga, träder för pöbelpersonen i bakgrunden: hon finner det icke särdeles minnesvärdt. Största antalet af personer, som till hjerta och tänkesätt äro pöbel, finner man således af naturliga grunder i de fördomsfullare och njutningsbegärligare klasserna, sem med en ganska egen ironi öfver sig sjelfva kalla sig högre. Att menniskan för dem går bort åt bakgrunden, men deremot grosshandlaren, öfversten, possessionaten; biskopen, diversehandlaren, statsrådet, kronobefallningsmannen, excellensen, traktören, fursten, löjtnanten, presidenten, länsmannen, krigsrådet, eller hvad det allt må vara, som hvar och en enskildt är, stiger fram såsom hufvudsak, det är en följd af ömkliga känslor och usla begrepp, insupna ifrån barndomen i pöbelaktigå, om ock till formen bildade föräldrahus, stärkta sedan genom falsk uppfostran, hvilken åter i sin ordning underhålles af den så kallade lärdomen, hvilken nästan alltid finner någonting djupsinnigt i det dumma. Pöbel-, sinnet bar likväl genom smitta ifrån herrskap till tjenstfolk, och ifrån det till deras slägtingar i nationens stora massa, utkommit till en mängd menniskor och i klasser, der det annars af naturliga grunder icke vore till. Framför allt i städerna har det gripit mycket omkring sig. Finnes t. ex. något inhumanare, än dessa småstadskrämare, som ockra på den omkringboende fattiga allmogen? Men äfven på landet och bland rikare bönder är det pöbelaktiga icke sällsynt; man ser dryga hemmansägare stundom vara sina mindre väl lottade kamraters grymma plågare och utsugare, föga olikt frälsemän; man hör dem sqvadronera och prata i alla ämnen, nästan som beläst folk, endast med en vämjeligare ton och på ctt omaskeradt sätt: man hör dem -bele religionen och yttra sig öfver trosämnen, ungefär som prelaterna sjelfva, när dessa äro för sig. Skillnaden består blott deri, att den deriterade pöbeln kommer fram oklädt och otäckt, men uppriktigt, med hvad den primitiva egentliga pöbeln (den förnäma) snyggt omhöljer. .