Aftonbladet – 9 juni 1847, sida 1

ee TT det var mottagningsdag, blef han insläppt. Det jvar tidigt på eftermiddagen. Ingen främmande hade ännu kommit, hvadan Bokvurm blef ensam med grossörskan. Magistern framförde sitt ärende, efter några omsvep och så vältaligt han förmådde. Ah! jag förstår, sade grossörskån, som ej serdeles hört på Bökvurm, emedan hon varit ifrigt upptagen med vården om en liten svart långhårig hund, af den för dagen moderna race, som hennes man inköpt från London för femtio pund sterling och gifvit henne till julklapp; magistern är ledamot af filantropiska sällskapet, som har skickat magistern hit: Händelsen skall berättas i sällskapet, kommer in i sällskapets årsberättelse, sedan den förut stått i Aftonbladet? — Om jag nu åtar mig menniskan, får jag en tacksamhetsskrifvelse och så, det vet nog magistern, de kungliga bli väl beskyddare eller hedersledamöter i sällskapet ?, Förlåt mig, min mening var att detta barmhertighetsverk skulle öfvas i tysthet, Det ilar genom bjertat en känsla af friskhet, som en elektrisk ström, vid tanken att ingen, ingen utom det vakande ögat ofvan skyn, varit vittne till vår goda gerning.p År karlen tokig?, tänkte grossörskan, i det hon yttrade: pSåledes skall saken icke berättas filantropiska sällskapet? . Så vidt på mig beror, icke. Och om jag åtager mig menniskan, så får ag ingen tacksamhetsskrifvelse och de Kungliga å ej veta utaf det? Derpå tviflar jag så mycket mer, som af det edan sagda torde tillräckligt inlysa, att någon