Aftonbladet – 8 juni 1847, sida 3

derefter hade han återvunnit så mycken sans, att han kunnat fatta hvad han gjort. Ofvan intagna berättelse om brottets begående erkändes af den tilltalade inför domstolen, vid hvyvilket tillfälle Krokstöm syntes djupt ångerfull och i hög grad nedslagen. Någon fiendskap emellan honom och Daniel Olsson hade icke egt rum, utan hade de deremot städse varit förenade med den förtroligaste vänskap). Hvad som kunnat föranleda Krokström till anfallet å Daniel Olsson, sade han sig desto mindre kunna förklara, som han alltifrån det han åtföljt Daniel Olsson ut ur dennes stuga och intill dess han ett par timmar efter brottets begående, funnit sig ligga på golfvet i Danicl Olssons stuga, bunden till händer och fötter, icke egt ringaste sjelfmedvetande eller numera kunde erinra sig, hvad derunder sig tilldragit; dock förmodade Krokström, att han blifvit retad och skuffad af bröllopsgästerna samt, för att värja sig, svängt omkring sig med knifven och dervid träffat Daniel Olsson; tilläggande Krokström, att han ett par dagar före Daniel Olssons död, på kallelse, infunnit sig hos denne, som dervid i milda och förlåtande ordalag fästat Krokströms uppmärksamhet på dess skyidighet att, efter Daniel Olssons död, understödja hans fattiga enka och tre små barn, samt att Krokström i anledning deraf då genast i berörde ända7 mål lemnat Daniel Olsson tre riksdaler banko, utgörande alla de penningar, han för tillfället egt. Krokström var af medelmåttig längd, magerlagd, med ljusa hår och ljusbruna ögon samt ett godt, ehuru något slappt ansigtsuttryck. Han hade städse vistats uti föräldrarnes hus och försörjt sig medelst skrädderiarbete åt ortens allmoge. Af hörda vittnen, berättade Anders Jonsson i Gunneby: att då vittnet, som nästlidne juldag bivistat brölloppet på Munkheden, vid middagstiden lemnat den stuga, hvarest vigseln förrältats, och nalkats numera aflidne Daniel Olssons, ett kort stycke derifrån belägna och till dans åt gästerna upplåtna bostad, hade vittnet märkt flera personer och deribland Daniel Olsson utkomma ur dennes bostad, ledande den tilltalade i tröjan; samt att sedan den tilltalade utkommit på gården, han hastigt lyftat högra handen och våldsamt fört densamma baklänges åt sidan, dervid Daniel Olsson, som stått något bakom den tilltalade och fått uppbära hugget, under upphäfvande af ett sönderslitande jemmerskri, störtat till marken, då den tilltalade genast tagit till flykten, men blifvit eftersatt och gripen, och hade vittnet, som omedeibart derefter aflägsnat sig, imedlertid sett att Daniel Olsson haft ett djupt sår i högra bröstet, ur hvilket sår mycket blod framfrustat. Jan Halfvarsson i Holmberga: att vittnet, som först efter midnatt ifrågavarande dag ankommit till Daniel Olssons stuga, dervid träffat den tilltalade, sittande på golfvet i stugan, bunden med rep till händer och fötter, och hade den tilltalade ropat till sig och enträget bedt viltnet skaffa sig en knif, att! dermed sönderskära de rep, hvarmed han var bunden, hvarjiemte den tilltalade yttrat, att, om han komme lös, skulle han visa, hur lungor och lefrar sprutade blod. En stund derefter, då vittnet ämnat aflägsna sig, hade den tilltalade, som då nedsjunkit i en dyster sorgbundenhet, lofvat vittnet 4 rdr, om han ville qvarstanna. Olof Ha fvard.son dersammastädes: kl. 8 på aftonen ankom Krokström till Daniel Olssons stuga. I början nykter och anständig, deltog han i dansen, men sedan han, efter ett par timmars förlopp, erhållit några supar bränvin, blef han, deraf öfverlastad, stormande och oregerlig samt började, med händerna i sidorna, dansa ensam omkring i stugan. I anledning deraf utleddes han vid midnattstid ur stugan af Daniel Olssons hustru. Härvid visade sig likväl den tilltalade gensträfvig och inkom åter; hvarpå flere andra personer och ibland dem Daniel Olsson, hvilken ditintills legat och sofvit i ett annat rum samt då föst inkommit och träffat den tilltalade, förmått honom att följa dem ut. Vittnet, som qvarstannade i stugan, hörde efter en stunds förlopp Daniel Olsson upphäfva ett jemmerskri, och hade straxt derefter sett honom inbäras, sårad i bröstet. Ett vittne hade frågat den tilltalade, sedan denne blifvit gripen och bunden, om han icke ville medfölja hem. Krokström svarade: jag går icke förr, än jag får skära ner minst 46 eller 47 man. Maja Svensdoller i Ransby: På uppmaning af sin hustru, hade den sedermera dräpne gått till den tilltalade och yttrat: kom, Olle! och låt mig tala litet med dig: vi ha ju alltid varit goda vänner? Derefter hade de begge, Krokström utan att göra invändning, följts åt ut. Afver Daniel Olssons hustru, vittnet och ett par andra personer, utgingo ur stugan. Den tilltalade blef ej skuffad, eller af någon annorledes förolämpad, men, utkommen på gården, lyfte han bögra armen och stötte, på sätt An: ders Jonsson berättat, Daniel Olsson för bröstet, att denne, jemrande sig, föll till marken, blödande ur ett djupt sår i bröstet. Omedelbart derefter tog Krokström till fötter. Hans gång var likväl så vacklande och osäker, att det tydligen märkts, det han var af starka drycker öfverlastad. Daniel Olsson, derefter inburen i stugan, lemnades all den vård, de närvarande kunde åstadkomma. På hans egen begäran tilltäppte vittnet såret, ur hvilket blodet ditintills häftigt utfrustat, med mjukt fnöske, hvilket qvarlåg tills såret af läkare förbands. Under tiden yttrade Daniel Olsson förvåning deröfver, att den tilltalade, med hvilken han sagt sig aldrig varit ovän, sårat honom. Kerstin Jönsdotter i Ransby (skriftligen): Natten ifrån sisu. juldag inkom unge Olof Krokström i Daniel Olssons i Munkkbeden stuga, der de dansade under bröllopet. Då var denne Ol Krokström mycket ostyrig och uppstudsig ; han sprang, sparkade, skuffade kring stugan, så att det andra, inuti stugan varande folk icke fick vara tillfreds; under detta hans ostyriga väsen låg värden Daniel Olsson: och sof; imedlertid uppvaknade han, då de öfrigal: inuti stugan ropade och tillsade Daniel: du, som är husbonde, skall inte du få ut en sådan svinhund, som är så ostyrig; hvarpå Daniel svarade, att han ej ville bry sig om honom, men ändtligen tog Daniel honom i armen och utledde honom genom dörren, och hela hopen följde med. Straxt derefter ropade Daniels hustru, då jag genast sprang ut genom dörren, stod Daniel, raglade och jemrade sigj sakta, och hans hustru stod jemte honom ensam, ropade. jemrade sig med det utrop: Gud trösta mig! Krokströms Olle högg knifven i Daniel. Hela hopen var rusad ifrån stugan, ett litet stycke till ladugården. Då tog jag Daniel i armen och ledde bonom in uti stugan och kammaren; då vi kommo in uti kammaren, blef jag varse ett hål på hans lifväst i bröstet, då jag genast knäppte upp den och ref upp skjortan, och blodet spirade ända ifrån bröstet al honom på mig, och ropade han efter vatten, som han genast fick, hvarpå han begärde de skulle leda honom till sängen, och då sade han: jag vet icke, jag hade något ondt till Krokströms Olle, men latfvan fran 2 3.