Någon betydande person måste hjelpa till — Åter försjönk hon i djupa tankar och gick med feberhäft:ga steg omkring rummet. — Nu har jag det! Ja, så måste det vara Han skall sjelf straffa henne, han måste, måste. I sådana vackra tankar tillbragte Sara natten. När morgonen kom och man började röra sig i huset, baddade hon sina förgråtna ögon och blossande kinder uti kallt vatten och gick sedan att bestyra om sina husmoderliga sysslor, som hade ingenting passerat. Det förhåller sig så besynnerligt med qvinnan och med mannen: att om en man blir bedragen af en qvinna, så hatar han denna qvinna. Ja, hans hat blir stundom så djupt och bittert, att det aldrig försonas. Det vexer och vexer, både på djupet och vidden, och upphör icke förr än det bragt honom på den punkt, att han, för en qvinnas falskhet, hatar hela qvinnokönet. — Då en qvinna åter blir bedragen af en man eller tror sig bedragen af honom, så vänder sig hennes hat, icke mot denne man, utan mot den qvinna, för hvilkens skull mannen bedragit henne. Så gick det äfven nu. Patron John hade äfven denna natt varit i staden. Under nära en månad hade ban endast någon gång besökt Odinsborg, och då blott för ett par timmar, nödvändiga till de anordningar, som måste vidtagas för landtbruket. Snäsig och beständigt vid dåligt humör, aflägsnade han sig så fort han kunde. En dag i slutet af Februari månad var han vid värre lynne än någonsin. Slädan bade gått sönder på vägen, hvadan han tvangs, att äfven hela denna dag qvarstanna på det öde och ensamma Odinsborg. Denna omständighet var för Sara den lyckligaste, som inträffat under långa måinader, och hon visste att mästerligen begagna sig derutaf. Med den inställsamhet, som qvinnan eger i så hög grad, att det nästan närmår sig trolleri, visste hon lägga an på alla patron Johns svaga sidor. Under timmar fick hon väl snäsor eller alls inga svar; men hon förtröttades icke, utan underhöll: samtalet: på ett: sätt och med en värma, som ett naturenligen godt hufvud förmår, äfven utan egentlig bildning.