Aftonbladet – 7 juni 1847, sida 3

ken, som var starkare än båda tillsamman, hade otroligt besvär. Ledsna vid detta, började de slå omkring sig med sina käppar. De små barnen, som träffades af ett och annat slag, började öfverljudt gråta. Mor Flink skrek, polisbetjenterne svuro och ett mäktigt oväsen uppkom. Endast två voro tysta, men tysta som mumier: den one var Flink, den andra Nelly. — Flink var nog laglydig, att icke ptaga igen emot polisbetjenterne. När derföre dessa bittat på den utvägen, att med sina käppar drifva undan de små barnen, kunde hon ejlängre skydda Nelly. Bakom hans rygg greps han våldsamt i armen af den ena polisbetjenten. Men sedan ppoliserne sålunda fått makt med henne och släpade henne mot dörren, samlade sig de åter modige vordne barnen gråtande omkring sin vän, att stänga utgången för hennes plågoandar. Häraf nytt oväsen. Polisbetjenterne gjorde likväl utgången fri. Knappt hade de skjutit upp dörren mellan kammaren och köket, förr än den, som höll Nelly omkring öfre delen af armen, sjelf fick ett så häftigt knytnäfvehugg, alt han släppte tag. ij Hvad fan nux, utropade den slagne polisbetjenten. JFo det var jagp, svarade en ung man, klädd: hussaruniform. ,Hvad vill du flickan ?, Jo, vi ha fiskalns befallning, att sälta in na.n ,Hvad ondt har hon gjort? Hon ska in på försvaret. : Intet annat, släpp kenne då. . Nej det törs jag inte, svarade de hvar för sig. Hvem iv ni rädda för? Stadsfiskalen, Sägen J Skälmblad, att jag tog flickan ifrån er med fullt våld. Det tror han inte. Jag har tre kamrater der ute. Jag ropar åt dem, så ska ni snart få se, att ni ska vara utvräkta, ett, tu, tre och flickan fri daz m. Stadsfiskalen gör oss olyckliga.n Tror ni då, att min farbror, landshöfdingen, är någon dufunge?, Detta sista argument gjorde skenbarlig verkan. Polisbetjenterne lemnade Flinks stuga ock Nelly stannade qvar. (Forts.) 2 A g