Aftonbladet – 7 juni 1847, sida 2

Ut slyna och bädda dig en säng i snödrifvorna. Du får nog mjukt, tog Supström uli. Och stå der till i morgon bitti. Ska jag sparka ut dei, som jag gjorde med tiggaren häromdagen,, sade Supström i det han reste sig. Goda morbror och moster, snyftade Nelly, slå mig icke, j.g vill gerna gå ut och ge svinen mat, blott j icke slån mig. Nej si, nu var det stopp, du skall ut ändå och stå der hela natta; med dessa ord tog mor Kajsa Nelly i håret. Supström gaf henne ett häftigt knytnäfslag i höften. Andlös och nära alt segna ned af fruktan och kroppshg smärta, släpades hon utanför tröskeln. Dörren tillästes. Efter en stund släcktes äfven Jjuset. Det var i medlet af Januari månad. Natten var så mörk och kall, som endast en stormig vinternatt i norden, då ingen stjerna glimmar och intet norrsken flammar på himlahvalfvet, gömdt i svarta stormmoln. Vindarne tjöto som hade tusen gastar farit hvinande genom lutten och skyar af fin snö yrade utmed jordkretsen. Hvad den arma, af hela verlden öfvergilna varelsen, sårad, blödande, utstött från den usla boning, som var hennes enda tillflykt På jorden, darrande af köld och förskräckelse — hvad hon kände, torde vara lika svårt att föreställa sig som att beskrifva. Förgråten vred hon händerna i stum förtviflan, der hon stod hopkrupen och liksom fastfrusen straxt bredvid den söndriga qvarnsten,; som utgjorde trappsteget till den usla kojar. Omkring en fjerdedels timma hade Nelly stålt i denna fasansfulla belägenhet, då bjellror hördes på något afstånd och det svarta mörkret bröts vid skenet från tvenne lyktor. Snart hade slädan hunnit framför dörren. Pen stadnade, hästarne bundos vid-slädan och en ensam man klädd i vargskinnspels steg ur. pHvem i Jesu namn står här ute så här sent ? frågade patron John, med till hälften låtsadt, till hälften verkligt deltagande. ; Det är jag,, hviskade Nelly knappt hörbart. Hvarför går du inte-in? Jag får inte.