Aftonbladet – 3 juni 1847, sida 3

I Jag följer ju endast med min tid, och hvarj medlem af det bildade societetslifvet har viss oundgängliga pligter mot den sällskapskrets hvaruti han är upptagen., I ÅD prat, vi hafva väl bildning i Smålanc också, må du tro; men der har man icke änn blifvit så modern, att man glömt bort, hvac ett gammalt svenskt besök vill säga. Vi hels: på hvarandra; men icke för alt endast sägs ngod dag och farväln, eller för att föra til ;torgs de smulor, som fåfingan skrapat tillsammans. Nej, vi umgås med hvarandra för at utbyta tankar och ider, för att ömsesidigt uppmuntra och upplysa, för att lära känna hvarandra, för att förvärfva oss vänner och derigenom göra lifvet angenämt och skapa en stilla flärdfri lycka. I Men stora verlden, kära farbror .. . Bah, stora verlden, min vän, är icke sällan en ganska liten, inskränkt och fattig verld. Att lefva deruti är oftast att upplösa sitt menskliga värde i tomma former; det är att, äfven i andeligt afseende, beständigt lefva på kredit, och era visitkort, som spela en så stor roll, de förefal:a mig som Carl XII:s mynttecken, ty det finnes för dem ingen motsvarande valuta, hvarföre de också, förr eller sednare, skola åstadkomma en total bankrut!. Kiliander häpnade öfver dessa ord, men invände likväl: Det är ganska naturligt, att en person med farbrors år och vanor icke kin ega några sympatier för det oroliga sällskapslifvet och dess Nöjen.n Nej, ett nöje som kommer dödfödt till verl-: den och sedan hänges ut som skylt, för alt dermed narra barn och dårar, det förstår jag icke. Roa dig, min kära brorson, förstör penningar på hästar och skönheter, spela, rumla, och jag skall säga, att du handlar illa och 0förnuftigt, det är klart; men du skall likväl cke, såsom nu är fallet, för mig vara helt och nållet obegriplig. Att offra sin ungdom — ack, iu vet icke ännu hvilken ovärderlig skatt detta rd innebär — endast för supter och visiter,! let är bedröfligare än allt annat, det är att öra liksom den mannen i sagan, hvilken gaf llt, hvad han egde, för en liten isbit, i tanka tt det var en kostbar juvel Nu tyckte Kiliander, att det gick alltför långt.