Aftonbladet – 3 juni 1847, sida 2

Min salig man, generalen, som alltsedan upproret 4853 var af en sträng konservatif anda, och som af högstsalig Hans Maj:t var designerad för t buretten, efterlemnade bland sina politiska handlingar ett betänkande öfver representationsförändringen, som börjar med dessa djuptänkta ord: Den, som är van vid att gå på fyra, bör icke försöka att gå på tWiå. -. Hvilken skada, inföll Kiliander artigt, att döden skulle afbryta en sådan skrift, och att salig generalen aldrig fick tillfälle utveckla sina statsmannalalanger. Generalskan log nådigt och sade med en andäktig suck: I grafven, i vår familjgraf, min herre, der bor en ljufvare frid än på taburetten. Der får man njuta en ostörd hvilan, tillade kammarrådet, i detsamma sältande hatten för mun och gäspande så, att det knäppte i käk-: benen. Efter en paus återtog han: Med högstsalig Hans Maj:t nedgick för oss en strålande sol; ni blef icke stats-rådinna, fru generalska, och jag blef icke postmästare — nu få vi blott drömma derom. ;Det är interessan!, anmärkte Kiliander, att se, buru emellan alla store män finnes ett visst, om jag så :år säga, magnetiskt förhållande, med sina positiva ceh negativa verkningar, och månne icke, hvad vi i dagliga lifvet finna under namn af sympatier och antipatier, gemenligen är en yttring af den animala magnetismen; jag vågar nästan påstå, ett så är. Det är mycket troligt, SY arade generalskan; men i en ton, som förrådde att kon icke alls begrep någonting af Kilianders ord. Denne fann sig derför tvungen att ombyta samtalsämne; magnetismen miste läggas ad acta. Apropos högstsalig Hans Maj:t,, sade han, påminner jag mig en händelse, sor? nträffade med en af min mors kusiner. Undex vårt ststa fälttåg i Tyskknd var han, då helt ung, placerad som styckjunkare vid artilleriet. Straxt före början af slaget vid Gros-beeren kom Carl Johan att passera den afdelniovg, vid hvilken min enkel tnstgjorde, och den skarpsynte fursten märkte huru den unge mannen, blek och darrande, hade dragit sig nigra steg bakom truppen. Carl Johan fixerade honom. skarpt och sade sedan i bister ton: Fy, kamrat, jag tror du är rädd. Min onkel fann sig i ögonIblicket och svarade Prinsen: Det är icke af