les kommit ur modet och man sysselsätter sig num:ra nästan uteslutande med frågor af den mest allvarliga eller abstrakta natur. I en salong, hvarest råder god ton, är det således icke mera ovanligt att i det ena hörnet höra ett samtal i religion, då i det andra talas endast politik och i det tredje filosofi. Man generar sg icke; i en qvart timmas konversation afgör man, huruvida sjilen är odödlig eller icke, eller om despotismen är att föredraga framför demokratien. Med ett ord, man är nu för tiden djupsinnig åtminstone i valet af sina samtalsämnen. Här, i det lilla kotteriet hvartill Kiliarder sällade sig, var det ett medelålders fruntimmer, fröken Kornblixt, som egentligen derigerade konversationen. Min bästa löjtnant, sade hon, fortsättande ett samtal och adresserande sig till en ung gradpasserare, säg mig då, hvad tror ni väl, det är att drömma?, — ,ÅAtt drömma?... Det är att sofva... att... — Nej, en dröm är ett foster al fantasiens abstraktion från sunda förnuftet, det är en själens distraktion, det är en lek af tankeförmögenheternas mekanism och en komposition af samma slag som eolsharpans musik; men märk det väl, mitt herrskap, till den jordiska existensens princip hörer en determinerad sfer, olika efter skapelsens olika gradationer. Inom denna sfer är lifvet bundet och icke ens en tanke kan öfverstiga gränsen. Det finnes således egentligen ingen omöjlighet, ingen osanning; sjelfva drömmen måste vara en sanning. Ni ser ännu tviflande ut, herr löjtnant; men förklara mig då era åsigter om Svedenborgl Den unge löjtnanten, hvars hufvud var fullt af det nya exersisreglementet, hade alldeles glömt bort, om han någonsin haft ett omdöme öfver Svedenborg, och ansåg det derföre behändigastatt helt simpelt förklara denna Herrans handsekreerare, för alldeles oförklarligp. Ack min bästa löjtnant, återtog fröken, ingenting är oförklarligt, om man endåst reflekterar öfver det mekaniska och organiska sammanhang, som exstersr emellan tingen, och der