ÖREDRAG AF HR PROFESSORN BERG VID SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS ALLMÄNNA ÅRSSAMMANKOMST DEN 26 MAJ 1847. Vid Svenska Slöjdföreningens högtid sistlidet år hade jag äran här yttra några ord om nationallynne:s inflytande på industrien. Att jag, en främling på slöjdernas område, åter här uppträder, har sin enda ursägt deruti. att jag ej ansett mig kunna eller böra gifva ett afslag åt den person, som åter behagat hedra mig med uppdrag att här tala. Inom mitt område ligga endast de allmänna betraktelserna, hvilka åskådaren på afstånd mången gång ej kan återhålla, när stora tilldragelser utveckla sig för hans ögon. Det är ett gammalt ordspråk från kung Salomos tid, att intet nytt sker under solen. Men, så har jag frågat mig, sker nu intet nytt under solen, hvad skola vi då säga om den s. k. nya tiden — om denna vår tid, som man frin en sida ofta hör bittert tadlas, såsom en -verklig eländets jernålder — från en annan åter högt lofsjungas, som mensklighetens gyllene tid, eller åtminstone som ett säkert förebud dertill. Från båda sidor har man alltså obestridligt i denna tid trott sig finna något nytt — och nekas kan väl ej, att mycket nytt nu synes röra sig bland mensklighe!en. Månne vi då trampa en ny jord? Månne den gamla lidit någon stor skakning af sina grundvalar? Minne den hastigt sänkt eller höjt sig? Nej — ännu qvarstå ju öfverallt omkring oss oskadda minnen af den gamla och ofta s. k. goda tiden. Eller månne den gamla jorden plötsligt blifvit befolkad med ett nytt slägte? Nej. Ännu känna vi ju rätt väl vår ättartafla, vår oafbrutna härkomst från de slägten, som lefde i gamla dagar. Eller månne den nya tiden kan hafva gjort något omätligt steg framåt i tankekraftens större djup, i inbilluingskraftens djerfvare flygt, i wiljans oböjligare styrka, i handlingarnes ädlare bevekelsegrunder 0. s. v.? I alla dessa hänseenden blir säkert den opartiska granskningens dom, att menskligheten i alla tider egt sina storheter — att vår tid, i förhållande till sina hjelpmedel och sina frestelser, torde hafva hvarken större eller mindre anspråk på förljenst, än någon annan inom historiens område. Det nya, som skett under solen, består då hvarken deruti, att den nya tidens menniskor kommit i besittning af några egenskaper, som de gamla saknade, ej heller deru!i, att den natur, i hvilken vi nu lefva, blifvit omskapad efter några nya lagar, som förr ej verkade der. Men, i menniskoanden bo stora förmögenheter, som länge kunna slumra outvecklade, 0omedvetna — i naturen röra sig stora krafter, som länge kunna förblifva af menniskan oförstådda, oanvända. Lifveis väsende, i andans så väl som naturens verld, är ett frö till oändlig utveckling. När nu menniskoanden en gång vaknar till medvetande 2f sin förmåga; när naturen åt honom upplåter sina omätliga krafter, när menniskan tager sig annat alt tänka på, annat att syssla med, än blott sjelfskapade bländverk, när hon framförallt ifrigt söker sanningen ilifvets verklighet — då måste snart menskligheten framstå i en annan gestalt än förr, då måste tidehvarfvet få ett nytt uiseende — ty menniskan har då lånat naturens outtömliga krafter, för att efterhand kunna verkliggöra naturens visa ordning äfven inom den menskliga verlden. Detta är i min tanka lösningen af den nya tidens gåta. Denna tid synes mig vara den ännu späda brodden af ett frö, som jag ville kalla naturforskning, när detta ord tages i sin vidsträcktaste bemärkelse af en forskning i naturen af både den andeliga och kroppsliga verlden. Naturmenniskan, i den tid som föregick civilisationen, lefde i naturen, såg dess förete-lser, men nästan med samma öga som djuret; bon förstod ej heller i de flesta fall att begagna dem på annat sätt än som djuret, ledt af instinkten. . I detta tillstånd var menniskan naturens slaf, mera än dess herre. Den bildning, som ännu i dag med skäl så högt skattas, den klassiska forntidens, i synnerhet hos Greklands och Italiens folk, hvilade deremot otvilvelaktigt på en djup och klar natur-iakttagelse, hvars skarpa uppfattning af de yttre formernas skönhet och proportioner kanske aldrig sedan har blifvit uppnådd. Hos Greker var ock lärdomen tillika visdom, ty den hemtades ur naturens och lifvets stora bok — och den gick ut bland folket som 1efnadsreglor, meddelade i offentliga föredrag. Hvad slöjden hos detta folk alstrade var skönt ty slöjdidkaren arbetade i harmoni med en skön natur, och åt åtskådare, som för denna skönhet hade öppet sinne. Men öfver allt hvad den klassiska forntiden tänkt och skapat skönt, frambröt ett förstörelsens tidehvarf, likt den vilda fjellströmmen, som i sin fart härjar och ödelägger alt. Barbarer blefvo med eld och svärd herrar öfver Europz — för att dock snart i sin tur smidas i bojoa af hierarkien. Intet envälde har för menskligheten v.ri vådligare än det andeliga, ty det tog sjelfvs