en hAdnår MWe Er. Gust. Geijer. Stockholm 1847, hos L. J. Hjerta, 67 sid. 8:0, å 32 sk. bko. Icke af titelbladet, men genom ett li!et förord, underrättas läsaren, alt dessa intressanta blad från den hädangångne store mannen till större delen först skrefvos och utgåfvos på tyska sistlidet år. Den öfversättning, som författåren sjelf här gjort med tillägg, kan i an;eende till tiden anses såsom ett testamente åt de refterlefvande. Oaktadt titeln blott talar om den religiösa frågan, har denna, säger hr G., så många politiska beröringspunkter, att den tillika är en politisk fråga af den allrastörsta vigt. Denna öppnar boken. Förf. behandlar det s. k. borgerliga konungadömet, hvilket, såsom utgörande det tredje ståndets förnämsta politiska seger för närvarande, framställes såsom julirevolutionens hufvudsakliga frukt. Förf:s grundtanke i denna del af den poliiska frågan utgår på, att borgerligheten i den moderna staten, det tredje ståndet, eller me-delklassen, såsom den också kallas, väl å ena sidan, eller i anseende till sin öfre gräns, befinner sig i en rörelse, som dels redan uppsväljt, dels fortfarande uppsväljer de öfriga stånden i staten, hvilka alltmer ingå och försvinna i denna medelklass; men deremot vid sin nedre gräns sträfvar till ett skarpt afskiljande (medelst census,, den rörliga egendomens exklusiva prerogativ) från hela det lägre elementet i samhället, de s. k. arbetsklasserna, hvilka den utesluter från delaktigheten i representationsrätt. Förf. kommer härigenom till betraktelser öfver framtidens makter,, de ännu i sambällets bakgrund befintliga ämnen, som förr eller sednare, och kanske snart nog, äro egnade att framträda på den politiska skådebanan för att i sin ordning uppsvälja medelklassens exklusivitet och gifva arbetet både sin tillbörliga ära och rätt. Ett vigtigare ämne än detta tidens hufvudproblem kan icke gifvas för snillet att behandla. Utan att vilja genom några sammanhängande längre utdrag förtaga det intresse, som läsaren -skall finna af sjelfva boken, hvilken framtiden kommer alt räkna till det märkligaste af tidehvarfvets litteratur, och hvilken utgör ett nödvändigt komplement till de tre föreläsningarna och Litteraturbladet,, skola vi dock med några korta fragmenter visa, huru klart författaren förstått ait definiera och karakterisera åtskilliga af de föremål, om hvilka partierna och skolorna mest tvista. Medeltidsstaten var helt och hållet en stat af ständer och korporationer, eller har åtminstone på afstånd utseende af en sådan. Ty enhet i sig sjelf har denna stat aldrig haft; så att de, som vilja återställa honom, arbeta på en dubbelt omöjlig restauration, nemligen af något, som ej blott icke mer kan vara till, utan ock aldrig existerat. Enheten i denna stat var alltid blott en theor.tisk och symbolisk. I verkligheten har han, såsom ett hef, aldrig funnits. Det politiska resultat, som medeltiden öfverlemnat åt den nyare tiden, var öfverallt ett aggregat af särskilda, ehuru slutligen under en yttre statsenhet betvungna, elementer. Ty till hvarannan voro dess beståndsdelar fiendtliga, och hvar och en af dem hade sträfvat efter sjelfständigt välde. Så adeln, så presterskapet, så borgerskapet i städernas uppblomstrande frihet, hvars rörelse ej mindre var en autonomisk. Detta autonomiska lif — och dermed sin egentliga lifsprincip — mistade afla ständer genom furstarnes växande territorial-höghet. Den enda enhet, hvaraf den gamla ståndsförfattningen var mäktig, var en aristokratisk och med detsamma partikulier för hvarje stånd, således en andeliy. en prestelig, en borgerlig, och derföre en öfver hufvud inom sig stridig aristokrati. Ur dessa aristokratiers strid hafva ståndsprivilegierna framgått. Hvar och en, som känner deras historia, vet att dessa från början merendels hade blifvit konungamakten aftvungna, och tillika voro föremål för särskilda fördrag emellan kungen och ståndet, hvarvid privilegiernas öfverrensstämmelse med statens bästa och det allmännas rätt ingalunda togs i betraktande. Det var ett förhållande af makt till makt, hvilket förändrade sig efter maktens olika utdelning. Hr G. visar nu, att konungamakten, såsom för tiden utgörande statens faktiska enhet, alltid arbetat på de särskildt privilegierade ståndens upplösning; och att t. ex. franska revolutionen så till vida egentligen utgjort konungamaktens eget verk (sid. 43). Konungsligheten (eller moajestätsbegreppet) har endast någon betydelse då den fattas såsom en enhet al samhället eller hela folket, men faller deremot till intet och krossas, om den icke vill erkänna detta, utan uppresa sig mot samhället och folket, hvilket då vänder sig mot kronan, och fordrar allmän rätt till trots af thronem. Detta omslag förklarar, hvarföre revolutionen, till sin grund framkallad af konungamakten till de privilegierade ståndens qväsande, dock sedan gick att störta denna sjelf, genom en högst naturenlig evolution af den inre, evigt arbetande nationaliteten, som icke kunde tillåta konungsligheten vara en makt för sig, utom staten, utom folket. Sedan hr G. sålunda karakteriserat den stora revolutionen, talar han om borgaredöme:s uppkomst derutur: Det är ur denna revolution, som det nya borgaredömets makt utvecklat sig och, ej utan strid med det åter i rörelse. satta folket, slutligen kommit till stadga. Dermed har det ock skiljt sig från folket, SLANT TATE TE IRRITERA ERE Tas ham aest sur madat Anh man arena lat ttan I