Aftonbladet – 2 juni 1847, sida 2

kan ock missbruket blifva. Detta är dock menniskans eget fel. Väl dömdes menniskan en gång att äta sitt bröd i sitt anletes svett — men denna dom är ingen hård dom. Vi veta allt för väl att intet bröd smakar så väl som det vi med arbete förvärfvat. Arbetet har ock sin lön i sig sjelf — det stärker kropp och själ och gläder sinnet — och kanske gifves intet straff svårare än det att beröfvas arbetet. Arbetstvånget, som vår tid pålagt oss, innebär då ingen olycka. Väl svettas vi olika under arbetet, väl är det bröd vi äta olika, men icke är alltid det arbete svårast, som pressar fram den mesta svetten, icke är alltid det bröd välsmakligast som lättast förvärfvades. Tankens ansträngningar och vakor, spekulationens höga spel och öfverspänning se ofta med afundsamt öga på daglönarens enkla njutning och lugna hvila. Olika måste alltid arbetet blifva fördeladt efter menniskornas olika själsförmögenheter, olika hog och skicklighet. Ju mera täflan blir fri, ju mera kunskapens ljus sprides, desto mera skall ock den ena menniskans öfverlägsenhet öfver den andra göra sig gällande, och framkalla stora yttre olikheter. Men hvad på fri täflan den ena förlorar det vinner en annan — och rättare, nyttigare kan väl in: tet vara, än att förtjensten, dugligheten alltid hafva öppet fält för sig. Till en början måste väl härunder uppstå öfveröd på en punkt, brist på en annan — arbetskraft, arbetsmaterial, arbetsprodukt och arbetslön komma att hopas på ett ställe, saknas på ett annat. Men naturens källor äro outtömliga — och jorden är rymlig — jorden är ock menniskan gifven till besittning — det gäller blott att äfven taga henne i fullständig besittning.