märta och det sved i ögonen, men hvad selan!... Kiliander var härdad i uppoffringar, ans sinnesstyrka var heroisk, och hans själ var tark i ca stor id. — Framåt, så är hans ;des bud!s — Hvad gjorde det väl då, att nauren rasade? Det var visserligen mindre an:enämt, men i afseende på det stora hela blef let en småsak. Med tulubb, bottforer och en raftig vilja föraktar man ett yrväder och säter sig öfver väglaget (såvida man icke sätter ig deruti). Man sträfvar då fram sin bestämda väg och belönas af den tillfredsställelse, som en sröfrad seger skänker; en öfvervunnen möda lir en säker fröjd. Till Drottninggatan styrde Kiliander först kosan, men gjorde då och då små afvägar och var alil mellanåt uppe i någon förstuga, för att stoppa ner sina guldkantade kort i vederbörande låder. För hvarje kort som han sålunda aflemnade, ansåg han sig hafva betalt en hedersskuld. Dessa visitlådor, man må nu om dem tänka hur som helst, de äro i sanning en genialisk invention. Genom dem kan msn vara höflig för det bästa pris i verlden och utan dem skulle det vara alldeles omöjligt, att på något billigt vis qvittera en tråkig supå, eller en dålig middag. Oaktadt både omvägar och motvind anlände Kiliander likväl snart nog till sin första destinationsort: Grefve Gyllenbångs hotel. Här rådde stor liflighet. Vagnar kommo och vagnar! rullade bort. Betjenter sprungo med lanternor och kuskarna klatschade. Portvakten hade för aftonen skjutit regeln från dörren och i trapporna trängdes damer och herrar. Hos grefve Gyllenbångs var: nemligen stor mottagning, och en hel visitarmå rörde sig i den eleganta våningen ... Sedan Kiliander vexlat ett par flygtiga ord med värdinnan, den stackars värdinnan, som oupphörligen var sysselsatt med att besvara helsningar af kommande eller gående gäster, slog han sig ner bland ett kotteri af:bekanta, som samlat sig i ett hörn af salongen: Det är icke nu, som förr i verlden,; då mani societetslifvet endast talade om väder och vind. Dässa oskyldiga samtalsämnen hafva nu allde