Aftonbladet – 2 juni 1847, sida 1

Vi hafva ingen tid för våra medmenniskoi bara för våra kalaser, och våra visitlistor är oändliga, på samma gång som vi knappast eg en enda vän. I våra upgdomsdrömmar hänfö ras vi af den glänsande, berusande, förtjusande nöjenas flod; vi längta och trängta derefter; v hinna den slutligen och kasta oss deruti med de lycksaligaste förhoppningar — -men, stackars dårar, vi finna endast — baler, supcer och visiter, och på bottnen ligger — tråkigheten. — Trikigheten midt i nöjenas flod, det är ju förskräckligt! -— Vi lockas till föraktligt eller medlidsamt löje, då vi läsa eller höra beskriningar om de ociviliserade folkslagens seder och bruk. Biinda egenkärlek! Föreställom oss dock, huru en af dessa stackars Chineser eller Indianer skulle kikna af skratt, om man invigde honom i mystericerna af vira egna sällskaps: förhållanden. Man vise hosom till exempel en visitlåda och förklare för honom, huru denna illa tingest spelar en stor, betydelsefull rolli de. jildade menniskornas umgänge med hvarandra. En visitlåda! O, min Gud, hvilken parodi på tt sällskapslif! — Och våra visitkort sedan ..Ick, här hafva vi ju redan den löjligaste karikatyr öfver både samhällighet, eivilisation och ela det bildade lifvet! Man talar i våra dagar så mycket om det bildade, lifvet. — Månne icke detta uttryck i nånga fall bör så förstås, att det afser ett lif, om endast är en bild, en död bild af en lefande id, någonting som är bildadt, konstjordt efter ett vackert mönster, men som ty ärr fått blott ett mekaniskt lif, i stället för ull maturlig samning?.... Dock, det är icke