Aftonbladet – 2 juni 1847, sida 1

Det är då afgjordt, att vi måste lefva mer hvarandra, och att misantropien, den må nm härflyta från hvilken orsak som helst, är er olycksalig sjukdom, som beröfvar oss en dyrbar del af vårt menniskovärde. Familjelif, samhällslif, sällskapslif: allt har samma beständiga, nödvändiga upphof, det utgör alll menniskans enda sanna naturlif; låtom oss icke tvifla derpå, och om vi finna att personer, som tänka djupare eller känna varmare än mängden, sluta sig inom sig sjelfva, så må vi icke tro, att det är ett bevis för ett isoleradt lifs nödvändighet eller företräden; det är endast ett bevis, att den allmänna harmoni, hvartill verlden sträfvar, ännu icke är upphunnen; det är ett bevis för bristerna både hos individer och samhällen. I våra dagar är det kanske sällskapslifvet, som har den bästa farten; dess grund-ide är otan tvifvel riktig: menniskorna måste umgås med hvarandra. Mea i sin utveckling har lenna ide råkat in på vägar, som aflägsnat den från, i stället för a!t härma den till sitt egentiga mål; den har slumrat in under applikatiorerna och lemnat åt oss, verldens och flärdens arn — endast kostymen, hvilken vi nu i långa ider hållit på att lappa och vända och molernisera, men hvaraf vi snart nog hafva enlast trasorna i behåll. Ja, det kan sannerligen ara brydsamt nog, åtminstone för ett vanligt örstånd, att begripa och förklara andemeningen f det sällskapskf, vi föra. Nyttan och nöjet uafva båda fått gifvå vika för modet och konrenansen, Det är icke så mycket fråga om att roa sige, som icke mer om att plefra maedp. ji I