menniskor. Det goda han gjorde; våf en nödvändig följd af ljuset och tiderna: det onda låg grundadt till större delen uti hans egenskaper. Han red upp på Hemming Gadds häst, i Sturens hof: blef sedan tagen under armarna af Brasken, den han gement bemötte. Gjorde aldrig något sjelf, som förtjente heder. Rec. fortfar derefter: : Bland Nordins efterlemnade handskrifter finnes åtskilligt mera utfördt i samma syfte. Hr W. har sjelf i Biogr. Lex. efter :grefve De la Gardie berättat, att Rulström vid öppet bord utbrutit ien häftig filippik mot Gustaf, såsom den der genom en revolution af enskild hämnd och äregirighet upplöst Skandinaviens enhet och så grundlagt de tre rikeras vanmakt och politiska obetydenhet för sekler. Att Christian bortjagades, var en välgerning; men detsamma skedde i Danmark och Norge, utan att någon sådan usurpator skördade frukterna. För öfrigt har Christian efter all sannolikhet blifvit ganska orättvist bedömd ). (Jemför Allens nya undersökning och Hammerichs framställning i Skandinaviska sällskapet.) Den nya Svenska dynastien grundlade ett 300-årigt hat mot Danmark och synnerligen mot Christian för att -rättfärdiga sig sjelf. Missnöjet mejl Christian var ej större, än att, då Gustaf ville tubba den Småländska allmogen: från honom, undkom han med möda dess pilar. Samma trogna allmoge, gjorde dock tvenne ihärdiga uppror mot Gustaf sjelf, säkerligen ej för ro skull. Detsamma gäller om Dalkarlarne. I De la Gardiska archivet har hr W. anfört, huru, i ett 4528 mellan Gustaf och den ädla Christina Gyllenstierna hållet arfskifte, Wenngarns sätesgård, med många andra, blifvit henne tilldelade. Icke dessmindre bröt han sedan skiftet, tillegnade sig både Wenngarn och en hop andra hennes arfvegods, till en del mot löfte om vederlag, som hon aldrig bekom (I. 96, 248. IV. 3). Billigtvis frågas: var rättlösheten i Sverige större förut, eftersom en så dyrköpt Fosterlandets fader nödvändigt kräfdes? Kunde icke en Sture, en ädling, nu så väl som under 50 år förut, vara riksföreståndare, enligt den väl kompetente domaren Carl VIII Knutssons råd? Nej! Det fordrades ett Majestät, en Herrans Smorda för att ohejdadt kunna plundra kyrkor och enskilda.n Slutligen detta: Må man således ej genast falla i bitterhet och förundran öfver de män, som med misstro betrakta Gustafs företag; ty icke syntes den i andliga ting ej så särdeles bevandrade konungen med sina knappt manbara reformatorer kunna föra sådana saker till en lycklig utgång, ehuru nu en högre makt befrämjade dem. Må man icke blindt döma alla oppositionsmän mot Gustafs system såsom föraktlige och landsförrädare. Månne icke en Brask, som vid hög ålder med blödande bjerta öfvergaf-sina fäders jord, det käraste föremåtet för hans tankar och verksamhet, är lika heder värd, som t. ex. rojalisten Ambjörn i Grebäck, hvilken erhåller sitt gäll tillbaka, sedan han afsvurit papismen, samt undfår konungens vänskapsbref? Och månne det var samvetsfrihet, som infördes i Sverige, då konungen skref till Helsingarne, att om de ej genast afsvure katolicismen, skulle han hugga en vak på sjön Dellen och deri dränka dem allesammans ? Med sina egna reformatorer kom han snart i ovänskap. Tvenne af honom sjelf tillsatte biskopar lät han halshugga. Snart finnes knappt en svensk man i hans förtroende; hanslånar örat åt en Peutinger, en af de förslagsmakare,, yttrar Geijer, som, der något nytt är på färde, tränga sig till regenterne,. Och man förvånas, att uppror utbrista! Man häcklar det otacksamma folket, som oroades af helgerånet på fattigtionden och af konungens påbud, enligt hvilka rättigheten att försörja sig med handel och handtverk och att besitta skattskyldig jord, var en af kunglig nåd gifven förläning. 6) Nya Svenska Parnassen. 1—45. En natt vid Bullarsjön, al Emilie Carln. (Rec. G—R W.) Omdömet om denna roman har i tidningarne nästan öfverallt utfallit föga förd-laktigt. Skälen förtjenade utan tvifvel att särskildt pröfvas; men tyckas i allmänhet hvila derpå, att fru C. i detta arbete angripit vissa ömtåliga religiösa intressen, hvilkas förargelse derföre, tagit sig luft mot henmne. Rec. klandrar, att fru C. omedså koncentrerad harm vändt sig mot det fanatiska läseriet i dess smutsigaste öfverdrifto, hvilket skett genom skildringen af skrymtaren Grave. Billigt frågas likväl, om icke detta var en karakter att måla? utan. att dermed nekas, det inom religionens område och lika!edes bland s. vider, både ädla, vackra och rörande, deml denna roman ej haft till mål att vidröra. Icke kunde det vara fru C:s pligt att uttömma ämnet i alla riktningar? Rec. gör äfven åtskilliga anmärkningar, deis mot skrifsättet, enär intresset under berättelsen (som öfverbufvud kallas ;långtrådigt uttänjd(?)) icke stegras, utan tvärtom upphör nästan förr än romadöen sjeifx, dels emot personerna Justus och Constance, samt i synnerhet den sistnämndas hoppande i sjön paf let högst besynnerliga motivet, att dymedelst försona Justus brott. Deremot berömmes den aederlige Leonard, herrskapet Löwe, mamsell Asp och friherrinnan G., phvilka påminna om samma mästarhand, som tecknat gubben och summan Stormbom i Enslingen, samt Max och Evelyn, hvilka. stråla i den renaste dager, utsöra de egentliga ljuspunkterna, samt äro bållna ned fin psychologisk kännedom och artistisk sfverlägsenhets. Den läsande allmänheten torde väst, hvar och en inom sig sjelf, bebjerta och göra riktigheten af alla dessa omdömen. Inressena äro ej allenast minga, utan miånga-l) randa: smaken likaså. Unicuique suum. Frey-häftet slutar med uppgifter om Svenka litteraturen i utlandet under år 4846. Det r en efter författarne ordnad alfabetisk förteckling på svenska arbeten, öfversatta eller utgif1a i Tyskland, Danmark och Finland, hvartill ortsättning utlofvas, så fort sig göra låter, i och ör Norra Amerika, Frankrike, England m. fl. änder. : Christian omtalas med beröm af Luther, som hos Fredrik för honom anhöll om mild behandling i fängelset. : a se a a RE TA Ra AE