las till strängaste ansvar. LITTERATUR. Frey, XXXVII:de häftet, M 3 för 1847. Detta häfte börjar med en afhandling, kallad Några drag af Botanikens historian af J. A.S. Denna intressanta uppsats kastar blickarna tillbaka ända till Aristoteles: detta jättesnille, som på visst sätt grundat alla vetenskaper, är ock botanikens fader,, säger förf. Det lärer imedlertid icke kunna nekas, att djupt in i österländerna, bland hinduer och chineser, botaniken af ålder ej allenast var bekant, men odlades till en betydlig grad, utan någon medverkan från Aristöleles, hvilken icke kan kallas. naturbistoriens och flera andra vetenskapers fader annars än för Europa blott. Hans förtjenster upphöra icke derföre att vara utomordentliga. Hans ,egna skrifter i växtläran äro förlorade, och hvad vi deraf känna är genom hans lärjunge Theofrastos Eresios. Förf. karakteriserar -sedan med några ord Porcius Cato, Virgilius, Columella, Dioscorides och Plinius Secundus; öfvergår till araberne och medeltidens botanister, samt slutar med en utförligare framställning af Linn och hans förhållande till sina samtida, jemte en blick på den store mannens förnämsta lärjungar och verkningarne af hans system in i våra dagar. Litteraturöfversigten innefattar recensioner af: 4) Ludvig Hofachers Predikningar, öfversatta af L. W. Löhman, med ett synnerligen lofvande förord af doktor Knös. Ref:s (L. L:s) slutomdöme är, att, ehuru denna predikosamling icke kan sättas i bredd med Nohrborgs och Schartaus, utmärker den sig dock så framför de flesta nyare predikosamlingar genom christligt allvar och nit, att den förtjenar både att egas och läsas. vr 2) Forts. af C. A. J:s ree. af ett antal disputationer och smärre skrifter i historiska ämnen, af Löfberg; Sillen, Wiberg, Wulff, Feilitzen och Bruhn. 3) J. A. Schagerströms lärobok i Skandinaviens växtfamiljer. Arbetet sättes i jemförelse med Däbens Handbok i botaniken, och skiljes derifrån på det sätt, att då D:s bok afser att lemna den bildade allmänheten och de akademiska studerande en fullstindigare öfversigt af växtrikety; så har hr Schagerströms deremot för afsigt att slemna nybörjare den första vägledningen till öfversigt af svenska växternar. 4) Om Aristokratfördömandet i Svenska Historien af And. Fryxell; 1lI:e häftet. Till denna rec. (af B—Ik) hänvisas de, som hafva någon ytterligare lust att taga kännedom om. den Fryxellska polemiken mot Geijer, Aftonbladet upprepar hvad det under ett föregående bedömande af hela denna tvist yttrat, nemligen, att saken består af tvenne ganska olika ämnen: a) upptagandet af möjligen begångna misstag i den svenska historieskrifningen; och b) adelsfrågans afgörande i och för våra dagar, d. v. s. aristokratiens institutiva förhållande till konstitutionen och den nuvarande representationens ombildning. Dessa två saker skola icke förblandas. Om också någre af våra konungar eller åtskilliga historiska auktorer begått enskilda orättvisor emot individer inom adeln under förflutna tider, eller hvilken tid som helst, så är det otvifvelaktigt ganska godt att sådant nu vinner all den rättelse, som ske kan, och dymedelst våra häfder renas. Detta rör den första frågan. Vi hafva alltid oförstäldt tillkännagifvit, att vi anse, det hr F. inlagt förtjenster i och för detta renande; om också deraf icke följer, att ban ej äfven häruti i flera delar misstagit sig, såsom hr B—Ik ofta ådagalagt. Men om hr F. dessutom skulle hafva ända till den grad rätt, att han icke felat i en enda punkt, så bevisar dock detta ingenting i och för sjelfva det institutiva i adelsfrågan, hvars afgörande nu hvilar på grunder, oberoende af hela denna polemik och de deruti framdragna ämnen. Detta har ock hr F. i sina häften medgifvit, synnerligen der han anser adelns närvarande representationsrätt icke kunna förblifva sådan den är. Ar nu detta medgifvande helt och hållet öppet, hvarom kämpas då? Jo, icke om det politiska i aristokratiens ställning till konstitutionen, utan om några historiska data (t. ex. olika afsigter med 41654 års regeringsform, drottning Christinas krigslust, o. m. d.), hvilka utan tvifvel medföra sitt partiella intresse för häfdforskningen, men alldeles icke ha:va det slags vigt, en och annan velat finna i hela denna strid. 5) Sveriges sköna litteratur, af PWieselgren, 4:a delen, 4:a häftet, 2:a upplagan. Denna Isakrika recension, som börjats i ett föregående I häfte och skall slutas i nista, innehåller minga Ttinkvärda och för den större allmänheten iroigen oväntade saker; hvaribland vi anföre fölJjande mörka omdöme rörande Gustaf Wasa, hvilket kan anses desto grundligare och pålitTligare, som det fälts af (rojalisten) prof. Liden Ipå 4790:alet: I Han (Gustaf I) hade något beständigt lågt och I lnedrigt i sin karakter. hvilket aldrig träffas hos stora