Aftonbladet – 27 maj 1847, sida 2

(Insändt.) SKOLA KOMMINISTRARNE SKICKA OMBUD TILL BLIPFVANDE RIKSMÖTE? 59 När komministrarne fingo rättighet att sända ombud till riksmöten, löresväfvade troligen för lagstiftarnes tanka den föreställningen, att möjligen det högre presterskapet, till en del rikt och allmänneligen hederligt doteradt af staten, skulle, under besittning af verldslig vishet och makt, föngs!as af verlden och glömma det rike, som icke är af denna verlden. Komministrarne skulle i sådant fall stå bakom, hviskande sitt: memento te esse sacerdotem, och, under prelaturens bekymmer om mingahanda, framhålla det rent presterliga och kyrkliga. Allt sedan denna rättighet meddelades komministrarne, her dock, besynnerligt nog, de icke fler än högst 2 å 3 gånger begagnat sig f dersamma, hvilken omständ ghet bar sin förklaring dels i komministrarnes fatiigdom och betryckta ställning, dels i det högre presterskapets bemödande att, så mycket i dess förmåga stålt, afstyrka och hindra komministrarn2 att skicka ombud till riksdagar. Det har hetat: Vi äro ett fårahus och en herde; vårt, kyrkans, komministrarnes och samhällets väl sammanfaller i ett. Man har trott det och kyrkans och stindets angelägenheter hafva med barnslig enfald blifvit lemnade i prelaturens händer. Frågas: huru har denna skött dem? Infinna vi oss i ståndet en riksdag, få vi se en mängd bekragade, bekorsade, bestjernade. Frågar man hvar och en af desse: hur kom du bhärin? skall man med förundran finna, alt af hela skaran knappast 2 å 3 gått den raka. vägen i ståndet, d. ä. från s. m. adjunkt blifvit komminister, pcistor och riksdagsman. Besynnerligt! Då inom militären ingen, från korporalen till generalen, slipper att genomgå graderna, så kan man, uten att vara prest, från katedern eller taburetten bums klifva i en biskopsstol, eller ett fett pastorat. Någon gång göres på sadelknappen en förberedande kurs till biskopsembetet. Då i alla andra embeten, tjenster och yrken, fordras, jemte teori, äfven prof på preklisk duglighet, så anses prestembetet, det vigtigaste och svåraste af alla, för så lätt, så föga maktpåliggande, att hvar och en, som besitter någon teoretisk kunskap, kan sköta det. Om nu den högre lärdomen låge inom teolosiens gebiet, vore satsen ändå orimlig, heldst vi se huru mången vid Mimers-brunnen pantsalte ett öga mer än Odin, trasslade så in sig I tcoriens labyrint, att han aldrig hittade ut i det praktiska lifvet; och att således ingen, hade han än så hög teologisk grad, gifver siker borsen för duglighet till pas:or. Men huru mycket oförnuiligare handler man, enär man utsträckt satsen till hvad men kallar bildning i Vimänhet. Saledes har man tvingat och tvinsur kyrkan att öppna sin famn för vetenskaps