Aftonbladet – 27 maj 1847, sida 2

bastant, hvarvid stackars Albertina ej fick vara ömtålig. Derpå friserade hon upp, drog och jemkade framhåret; så kom turen till papiljotter och hårtång. Vidare uppfästades bakhåret i dubbla chignonger, och det öfverblifna nedföll i loekar öfver axlar och hals. ) Derpå framkom den beskäftiga Lisette med den otäcka puderasken och dito pudervippan, lika fördelaktiga för fult, som menliga för vackert hår, och upprörde en molnsky af dam, som hoade att qväfva den dervid ovana bruden. Detta arbete väl förrättadt, hvartill minst en timme åtgått, bad bon Albertina uppstiga från stolen, på det hon skulle få tillfälle att med pröfvande blickar åse, om allt vore lyckadt ... och se! det var ett fuilkomligt mästerstycke. Hon lät bruden åter sälta sig, och nu börjades det svåraste af verket. Det bestod deruli att på tupen anbringa, först kronan, och sedan smycken, plymer och blommor. Lisette hade kommit till den, på långlig erferenhet grundade öfvertygelsen, att diamanter i pudradt bår gjorde samma effekt, som flugor i kål. Således virade hon en tät myrtenkrans omkring hufvudet, och på den skulle kronan stöda sig. Som bruden ej hade någon mor, inkallade Lisette faster Malla, att i moders ställe påsätta kronan, bvilket gumman under en sakta bönesuck verkställde. I kronan inflätades myrtenqvistar och blommor, och på denna mörka. botten glimmade diamanterna med dubbel glans. På ena sidan af frisuren fästades ett präktigt perlband af koraller, på den andra smycken af blommor . och hvilken brud kunds den tiden undvara panascher? ... de fästades vid kronan. Ehuru bisarr och fantastisk denna hårklädsel än föreföll, verkade likväl Albertinas skönhet, i förening med Lisettes skicklighet, så mycket, att den här icke syntes öfverlastad. Lisette beundrade sig sjelf i sitt verk. Nu aftogs puderkappan, och en vid panier knöts om den smärta flickans lif. Hennes brudklädning var af tjockt, svart sidentyg. Några få dyrbarheter, dem Albertina ärft efter sin mor, anlade hon nu, jemte ett par bracelelter, som hon fått af sin fästman. ) Denna vidunderliga hufvudprydnad var en uppfinning af den olyckliga Marie Antoinette. Den ådrog sin uppfinnarinna bannor af hennes mor, till hvilken hon skickade sitt porträtt med denna utstyrsel. Kejsarinnan yttrade förargad vid dess emottagande: Jag väntade mig drottningens af Frankrike porträtt, men ej en komediantskas. Likväl gjorde detta ohyggliga mod sin rund kring verlden, och uttog äfven här i höga norden en långvarig gärd af beundran.