Aftonbladet – 22 maj 1847, sida 3

Han pekade på bordet, der en likadan fotsid skjor med långa hängande ärmar låg; hela kostymen var lång från teatern. : Du ikläder lig oskuldens färg... glöm aldrig att me kunskapen hjertats oskuld och renhet måste vara förenade Snart var han omklädd. Jean!... ännu benämner jag dig så... innan kort ska du bära ett värdigare namn... Du måste samtycka till a låta förbinda dina ögon .., etw tecken till, att du ännu i rar i otrons mörker. En längre tid kan fordras, innan d förklaras värdig att se ljuset i hela dess klarhet... när d det blir, då först är ditt öde afgjordt! Den bedårade ynglingen anade ej, hvilken förfärlig sar ning dessa ord inneburo. Villigt nedböjde han hufvud och ögonen förbundos, öronen igenstoppades, och, för bättr säkerhet skull, fasthölls allt detta af en mask. Grönstedt fattade hans arm och man nedgick på gatal Stum förde han honom genom hela staden, den långa vi gen till Sista Styfverns trappor. Nere vid Stadsgården hade man hyrt ett slags magasil der deras komedi, eller rättare sagdt tragedi, skulle upp föras. Klockan slog tre qvart till tolf. Sakta hviskade Grönstedt: Vi äro på ort och ställe, men måste vänta andetim mans; ankomst. För Jean voro dessa femton minuter en evighet, me med to:f dofva slag förkunnade snart klockan, att tiden va inne. Ånyo fattade Grönstedt hans arm och förde honom änm några steg, hvarefier han stannade. Hyem är det som klappar på vishetens port? frågad en röst, dof som ur djupet af ett grifthvalf. Jean uppgaf namn, ålder och hemvist. Nu följde de vanliga receptionsfrågorna, och han besva rade dem alla så, att, om han befunnit sig i ett verklig ordenssällskap, skulle han derigenom inlagt ära med si skarpsinnighet. Det är godt! fortfor den graflika rösten; du har be stått ditt första prof. Nu tillhör det dig att ådagalägga dit personliga mod. Vet, att du står i jordens sköte... lyssni