Aftonbladet – 22 maj 1847, sida 2

— i —— — LL —Å— —:; 2 2Xx 2 z X LEE — lighet i sina yrken, dock till själ och bjerta äro så beskaf fade, alt man med allt fog kan säga: från dem bevare os milde herre Gud! Häref er var ett obehindradt umgänge med den så kal lade kamrern Jean tillåtet; det hände till och med, at kamrern blef inbjuden till qvällen, när ingen annan främ mande fanns. Vänskapen blef ock dag från dag varmare dem emellar och med sin fars tillåtelse begagnade Jean Grönstedt på fa brikskontoret, så ofta han hade mera göromål, än han läm ligen sjelf kunde hinna med; ty Grönstedt förstod bokhål leri, och skref derjemte en rätt vacker stil. En dag var de så brådtom, att middagen bars till dem, på det de ej skull sinka bort tiden med att gå hem. Under måltiden frågade Grönstedt, 1.ksom af händelse vÄr kommerserådet frimurare?n Nej, lydde svaret. . Skulle inte du ha lust att bli det? Jo, det nekar jag inte till, svarade Jean. Naturligt vis har det ej kunnat falla mig in att tro, hvad annar bland folket är en gängse saga, att frimurarne slagta barr salta in dem och afskicka dem till hundturken;... men e förunderlig berättelse har jig hört, som ej går ur mi minne. En frimurare skulle nemligen hafva för rådt någo ordenshemlighet, och blifvit straffad derför på det sält, af ordensmästaren genomstuckit den brottsliges porträtt me en knappnil, hvaraf denne, frånvarande, på ögonblicke dött. Gerna ville jag veta, hvad de ha för sig, och de ändamål de med sin sträfvan eftertrakta, så mycket mc som jag i Encyclopedien läst åtskilligt, som högeligea ret: min nyfikenhet. Af de böcker, Adelheim lånat mig, ha jag ej i den vägen blifvit stort klokare, än jag var föra Det, som särdeles väckt min uppmärksamhet, är, att fr mureriet skall vara en lemning af Tempelherre-orden. Så förhåller det sig ock, svarade Grönstedt, men mt en så egen, så besynnerlig röst, att Jean spratt till. Grönstedt hade lutat sig ner mot bordet och ritade mt gaffeln högst besynnerliga figurer på tallriken, hvadan Je: nödvändigt skulle föras på den förmodan, att hans vän vo frimurare. i Är du frimurare, Grönstedt?, frågade Jean hastigt,