Aftonbladet – 22 maj 1847, sida 2

hvilket parti kommer att afhemtas af kronans fartyg. (Se gårdagsbladet, angående utrustningarna i Carlskrona.) An — Daglict AHehanda synes på inga vilkor vilja acceptera det fred:förslag vi nyligen framställde för tillvägabringande af ett slut på polemiken om förbudet mot uiförsel af spanmöl, nemligen att vänta några månader eller till slutet af Juli månad och låta erfarenheten om sakernas ställning då afgöra oss emellan. Det skulle väl tyckas, alt då Aftonbladet sjelflmint förklarat att det vill erkänna sig hafva kafi orält, i händelse erfarenheten då bekräftar de: presumtioner, Jå bvilka Allebauda nu bygger ina invändningar, så blir det svårt att förstå, uru liberalare vilkor skulle kunna uppställas på vår sida. Men Dagl. Allehonda-red. är icke! nöjd dermed. Den upprepar först och främst å nyo hvilka tidningar, lika med dess egen, yttrat sig mot exportförbudet — allt iresc snnemanger om principer, hvilka vi aldrig förnekat — och drager deraf den slutsats, att lands-. E rten icke saknar sympati för den friare åsigten; men säger ej ett ord om de landsortstidningar, som ytltrat sig i mo:satt syftning. Derefter plockar den omsorgsfullt ihop alla sådana underrättelser ur landsortsbladen, som kunna visa att spanmål ännu kan finnas att oflita hir och der i landet — något, som vi lika litet nekat, emedan, om det ej vore händelsen, såj skull: folket i de prosmser, der tillgång för endast haifva eller fjerdedels behofvet finnes, till en stor del svälta ibjel inom få seckor. — Slutligen framhilier den ur en Upsala-tidning förhållandet af en dags tillf.lligt öfverflsdig uillförsel i Ups.la, för hvilken afnämare för ögonbl cket ej funnos, och ett till följd deraf för d.gen nsteradt nedtryckt nominelt pris, som dock säljarne cj antagit; men upptager icke hvad den andra tidniogen från Upsala yttrar, nemligen att denna tillför: el utgjorde ett bevis; på allmogens oeftertänksamhet att, när höga priser locka, sälja ifrin sig äfven det nödvändiga, 0. S. v.; icke H-ller upptager den på andra siden de likväl till en fullständig öfversigt hörande motstycken, som berättelserna ifrån södra och vestra orterna gifva vid handen. Emot detta sätt att argumentera, skulle vi! visserligen tillsvidare kunna iakttaga tystnad, och stalla detsamma under framtiden,; men Allehanda har tilika begagnat till äliet lt i en srlikel, undertecknad S., söka debitera nå-! gra allmänna sitser rörande ämnet, hvita förefalla oss så skefva, alt de fordra att molsägas.. Hela dennua artikel utgår från den tanken,! att man genom exportförbudet handlat mot principen för fri handel och för den enskildes rätt att förfoga öfver sin egendom. Detta öfverensstämmer nu visserligen med hvad Allet handa först yttrade i ämnet, nemligen alt Regeringen aldrig borde direkt ingripa i sådana saker, äfven då verklig nöd inträffar, och allraminst om d-nna blott hotar; men sedan har Allehanda ju flera gånger medgifvit, att om hungersnöd verkligen hotar, så försvaras exportförbudet. Således är det ju klart, att sjelfva principen, sådan Allehanda erkänner den, är fri handel, men med gifvet undantag för händelse af fara för hungersnöd, eller med andra ord, detta undantag ingår ju då såsom regel i sielfva principen. Men ett principmessgt undantag kan ej utgöra brott emot principen och således återkommer man här alitid till den frågan, huruvida undantaget ör förhanden eller icke. Allehandas in: ändare har också debiterat nåsra andra satser, som synas alldeles haltlösa. Märkvärdigt är,, säger han, att det myckna ordandet om menniskors nöd, om att de skola omkomma af hunger m. m., icke höres förr, vän svårigheterna hinna till de klasser, som i hvardagslag beqwvämligen hafva sin bergning; de usliste klasserna lemna årligen sin kontingent åt hungersdöden och ingen bryr sig derom; det är såsom skulle det så vara; men så snart det blir fråga om alt de burgne skola göra uppaoffringar och betala spanmålen högre, då bir genast ett verkligt oväsende , med anspråk på förbud, m. m. Vi lemna benämningen oväsende derhän för Allehandas räkning; men huru både svagt och insidiöst är icke hela det öfriga räsonnemanget, att sälta enskildas uselhet under vanliga år i följd af möjligen bristande fattigvård ocn dylikt i bredd med cn allmänt dyr tid, eller att låtsa, såsom vore det icke just den obemedlade mängden och den aibetande klassen i allmänhet, som får först sitta emellan vid en hungersnöd. Skulle då kanske ingen bry sig derom eller i tid fista uppmärksamheten på faran, näör den hotar att inträffa? och skull en rättsinnad man, äfven om han råkat misstaga sig i första ögonblicket, som kan vara förlåtligt, i en så ömtålig sak nödvändigt behöfva försvara sin åsigt såsom en fix ide med ohjelplig envishet? 1 Allehanda-ins. yttrar vidare, att när landtbruket hålles på en föga lönende ståndpunkt, går det icke framåt: att köpmännen nu ej mera ola våga spekulera i god tid, när de ej få sälja i dyr: att ingen vågar hålla lager, med mera, som allt sammanfaller till ett rent nonsens, när man besinnar att detta årets undanaoooofe AE RR Kd Af RAA AA?