Aftonbladet – 18 maj 1847, sida 3

pp iijetp to ROdeNP. I anledmeag al en1 AiTtonbladet ivförd recersion af en skrift med tiel: Hjdp i nöden, her utgifvaren af samma skrift, hr K. J. Ekeblad, anhållit att få en reklamaticn och förklaring införd i tidningen. ISom denna r.pik tll en väsentlig del har till I syftemål att vis?, det recensenten missförstått el!er ofullständi:t citrat rågra af de anmäörkta ställena i skr ften, och i öfrigt ansett d.nna sak lal vigt för sig såsom obemedlad, för alt icke i Tföljd al recensionen göra en förlust, som kan lanser oförtjent, å hafve vi froil oss icke böra lafslå hans begäran. Skriften lyder som följer: 4:0 Recensenten yttrar, att då jag sagt att kreatur, fodrade med sjuka poräter, lefunnit siy seidees väl af dem, detta ej är förenligt med hvad som Åstår längre fram i boken: nemligen att kreaturen ej ville lägga på hullet. Då potatissjukan under förl. lår var nästan öfverallt gängse, vill jag tro, att den upplysningen, grundande sig på erfarenhet, meddellad af Malmö läng K. hushållningssällskap, att sjuka potäter kunde användas till utfodring för kreaturen, ej borde vara utan interesse; ty det är anlagligt, att ganska få af dem, svm läst boken Hjelp i nöden, hade kunskap härom; att ingen otydligI het dessutom i den af recensenten föpekade punkten förefinnes, kan allmänbeten sjelf bäst öfvertyga sig om, ty den lyder sålunda: I Skåne har man gjort den erfarenhet, att de sjuka potäterna kunnat nyttjas till föda såväl af menniskor som djur, sedan de sjuka delarne blifvit afskurne, och icke blott svin hafva mått väl af att hela vintern äta sjuka potäter, utan äfven andra kreatur hafva utan skada förtärt dem samt befunnit sig serdeles väl deraf, och korna mjölkat lika ymnigt, som om de blifvit fodrade med frisk potatiss I konungariket Sachsen har på regeringens befallning försök blifvit anställda, att fodra kor, får och svin med sjuka potäter, och erhöll man samma erfarenhet som i Skåne, blott med den skilnad, att de kor, som fodrades med sjuka potäter, ej ville lägga på hullet så, som de kreatur, hvilka erhöllo frisk potatis.n Så lyder den af recensenten först klandrade punkten; att ett kreatur kan befinna sig serdeles väl af ett foderämne, utan att ändå lägga på hullet deraf, lärer således den strängt vetenskapligt bildade recensenten ej kunna inse. 2:o0 Ogillar recensenten det föreslagna sättet, att sönderskära potäterna i I, tum tjocka skifvor och blöta dem i vatten, blandadt med svafvelsyra. Detta tillstyrkande, som först meddelades af Liebig och sedan genom erfarenhet i Danmark blifvit vitsordadt, ansåg jag mig böra meddela bokens läsare. Recensentens invändningar, att allmogen ej gerna med sina täljknifvar kan i så tunna skifvor sönderskära potäterna, förfalla af sig sjufyva, ty det står under detta meddelande i boken: Skulle det här ofvan uppgifne sättet hos den ej vetenskapligt bildade landtmannen vinna föga förtroende, så kan dock den fattigaste backstugusittare draga nyua af Isitt lilla förråd på potäter, i fall han misstror att de ej kunna hålla sig öfver vintern, derigenom att göra dem väl rena och sedan på ett vanligt rifjern rifver sönder dem till mjöl. Potatismjöl, blandadt med en tredjedel eller hälften godt rågmjöl, ger ett sundt och närande bröd, kan till matlagning använIdas i stället för hvetmjöl!, och skadas icke om det I magasineras äfven i flera år. Recensenten ogillar sedan, att jag tillstyrkt allmogen att använda potatismjöl vid brödbakning; den invändningen, att det för allmogenär fördelaktigare att sälja potatismjölet och köpa råg i stället, beror naturligtvis på sädespriset i orten. Jag har blott underrättat allmänheten om huru den säkrast skulle kunna draga nytta af sina potäter, i fall de visade benägenheten att ruttna; men om det för landtnsannen var fördelaktigare att i hushållet använda po-: tatismjölet el!er sälja det, ansåg jag mig ej kunna bestämdt afgöra, ty det var en sak, som låg utom bokens plan. Hufvudsaken var att kunra dra a någon nytta af poräterna, ifall de började visa tecken till sjukdom; men om det af dem erhållna mjölet såldes eller bakades upp till bröd, var en sak, som ej rörde mig eller recensenter. 3:0 Rec. finner det löjligt, att jag tillstyrker, det återstoden af svafvelsyrevattnet, i hvilket potäterna blifvit blötte, bör uppblandas med rent vatten och utspridas på ängen eller öfver åkern. Enligt hvad jag ofvanför sagt, befarade jag, att någon af adlmogen följt milt råd att använda svafvelsyra till potäternas blötning. Icke på ett, utan på flera ställen i boken står bestämdt, att om de ur tillförlitliga arbeten hemtade råd, som meddelas i skriften Hjelp i nöden, skola blifva tagna till efterföljd, måste pres:erskapet och ståndsperson.rne, hvar i sin ort, söka meddela sina obildade underhafvande och grannar huru de böra verkstälta det,som jag, stödjande mig på goda auktoriteter, tillstyrkt. 4:0 Om stycket, som har till öfverskrift Nödbrödsämnen, ywurar rec. blott, att det är ett utdrag utur ett för några år sedan utkommet litet arbete om ätlige lafvar; jag har ju sjelf sayt på tredje sidan i boken, att det är ett utdrag utur hr Thorssells förtjenstfulla skrift. Hela boken ,Hjelp i nöden innehåller för det mesta endast utur godkänrda arbeten samlade uppgifter, som kunna vara af interesse för en större allmänhet. 3:0 Rec. påstår, att det kaffe, som tillverkas i enlighet me. på sid. 47 stående beskrifning, ej vil lägga på hullet. Jag har ej talat ett ord om rågkaffets förmåga alt lägga på hullet.; jag har blott påstått, att den fattige arbetaren, för samma pris, som en sup åt honom ensam kostade, kan få en god frukost åt sig, hustru och barn. 6:0 Rec. säger, att jag varit nära att tugga på sjelfva fnösksvampen, men funnit den något seg. För att upplysa huruvida ree. har rätt, så låter jag boken tala, i hvilken det står: Syvamparten Polypurus fomentarius (vår vanliga fnösksvamp) har i århundraden ruttnat i södra Sveriges skogar, tills den för några år sedan började exporteras från Skånska städerna. Insamlingen är så lönande, att Skåningar, emot vanliga ordningen, företagit utvandringar till Småland och närgränsande provinser för insamlingen af denna svampart. Exporten har ökats år från år, och professor Fries säger: Jag påminner mig ännu lifligt den förvåning, hvarmed man i Femsjö första året omtalade för mig, att svamphuggare från Skåne der inaccorderat sig, för att blott insamla syampar. På ctt annat ställe i boken står vidare härom: Meningen är ej, att denna svaåmpart skall användas till föda, ty den är hård och trädaktig och först efter bultning blifver seg och mjuk, men torr och osmaklig; men derigenom att allmänheten blifvit gjord uppmärksam på, att en art af ett hittills för ringa ansedt ämne kan blifva ett medel till förtjenst och bergning, är det att hoppas, att allmänheten hädanefter anser svamparne som en Försynens gåfva till menniskornas nytta och föda. Bå denna svamparts insamlande varit lönande, är det utom all fråga, att allmänheten vill ha upplysning om, hvartill! våra öfriga svamparter, af hvilka flera äro ätliga, Ita Använda oc. j