Aftonbladet – 17 maj 1847, sida 3

Tänker hon verkligen si) yttrade grefvinnan mer mycket mer välvilja än förut, fastän bon, om det gällt hen nes lif, icke före vigseln velat kalla henne du, ptänker hor verkligen så, då tror jag mig kunna försäkra att henne debut åtminstone icke skall misslyckas. Hoflifvet har, er verite, sina stora svårigheter, surtout för dem, som ej der vid äro uppfödda; men Charlottes ungdom och modest komma mig att hoppas den venir å beut, car å force de vouloir, å Ja fin on reussit. När blir ert bröllop, Antoine ?) I jul) svarade grefven. Ah! då ba vi ännu ett halfår på oss! återtog grefvin nan på fransyska, Du vet, Antoine, alt min tjenstgöring hos drottningen för denna gång slutar den sista i denn: månad, och att jag då ämnade göra en resa till Skåne .. Nå väl, Antoine, för din skull vill jag uppoffra den och stället åtaga mig att fullkomna din fästmö i sättet att vara Jag stannar qvar här. Nu vände hon sig till Charlotte med den för tillfälle högst naiva frågan: : Vous parlez bien frangais, Charlotte? Charlotte bejakade det. Af dem bland mina vänner, som stanna qvar i staden, fortfor grefvinnan, skall jag bilda en liten intime societ ... Charlotte skall dagligen besöka mig och få tillfälle at perfectionnera sina manr. Vill ni det, min söta? ...x Den smickrade Charlotte antog med värma förslaget och grefven kysste sin systers hand. Adelheim ledde samtalet på ett annat ämne. A melie,, sade han till friherrinnan, när fick du der der vackra taflan, som jag nyss blef varse i din salong Jag har ej sett den förr., Det är inte så underligt ... min man köpte den först i går. Baronen hade en, just icke stor, men utvald samling af taflor. Friberrinnan beredde sig att följa Charlotte och gref ven ut i salongen; grefven bad sin syster och öfverstinnar göra sällskap: Ty sade hin, jag ville gerna visa Charlotte de taf. tor, sonr pryda min kusins rum, och förklara deras inneh:ll Så befunno sig nu dessa fem personer stådda på cr konstnärsresa. Olyckligtvis fattades kännaren. Grefven för stod sig ej det minsta på konstalster, men, för att bebags sin snillrike konung, måste han, i likhet med den öfriga omg fningen, låtsa, som om han gjorde det. Deremot egde han i hög grad förmågan att dölja sin okunnighet... och dertill fordras icke litet förstånd, särdeles när man i de allmänna vill gälla som ett slags förståsigpåare.