Aftonbladet – 17 maj 1847, sida 3

-lvara ett för långt sträckt begär att uppställa for dringar utan derföre i ringaste mån gjorda medgif. -Ivanden eller motsvarighet för Sverge. Detta försök tvingar äfven oss att å vår sida begrunda vår ställning i afseende på handelsförhållanderne med Norge 1 Hvad dervid först af allt väcker vår häpnad och Ibekymmer är att norska fraktfarten hotar att förqväfva vår egen sjöfart och tillintetgöra största deTen af vår handelsflotta, hvarigenom otroliga sumImor redan gå och ännu mer komma att gå urlanIdet. Vi hafva af sednare uppgifter erfarit att mer län 4000 norska fartyg sistlidet år i svenska hamnar Jinlastat svenskt gods på frakt till utlandet. Då mängden häraf varit trävaror, hvartill vanligen begagnas endast större seglare, och frakterne nu unIder flera år varit höga, kan man utan öfverdrift anItaga ett medium af 5000 rdr bko för hvarje fartygs casso, som frakt, hvilket alltså gör den lilla summan af 3,000,000 rdr bko lagda af vårt land i Norges handelsvåg. Så nedslående än detta förhållande är för hvarje svensk, gläder det oss likväl som Skandinaver, att detta kapital faller halfön tillgodo, hos ett broderfolk, som med oss har samma sträfvan, nemligen: Nordens frihet och förkofring! — men glömmas får likväl icke att svenska skeppsredaren och sjömanner härvid lida och att Sverge för ått få något mot något drager visserligen den minsta fördelen, då detsamma som en sorts motsvarighet antagit industri och landtmannavarornas tullfria införsel landvägen, hvari dock redan är någon inskränkning för väfnader m. m.; men skulle nu Unionsriket vilja upphäfva detta stadgande, blir det hög tid att Sverges Regering och Ständer taga i allvarligt öfvervägande orsaken till och verkningarne af Norges fraktfart från Sverge och söker ersätta genom egen utbildning af sin skeppsfart den möjliga lilla vinsten några af våra industrigrenar njuta genom den fria landväga trafiken. Man invänder att Norrmännen ej äga större förmåner i våra hamnar än andra nationer, med hvilka traktater blifvit uppgjorde; men dessa nationers fartyg besöka oss ej för att genom fraktvinst till ett tredje land öfverbringa våra produkter, och dessutom äro dessa traktater brutne i samma stund de upphäfva någon af dess bestämmelser. Samma förhållande måste inträda om Norge rubbade de grunder, hvarpå närvarande förhållanden en gång blifvit fotade. Hvad nu denna landväga fria gemenskap vidkommer, så visar sig visserligen, att åtskilliga svenska industrivaror af Norge tagas på denna väg, hvaribland synnerligast jernvaror och väfnader, men värdet af dessa varor stiger efter all beräkning på långt när ej till betäckande af den brist, som, oberäknadt fraktrörelsen, uppstår af handeln med Norge, då, efter flera års öfverslag, Norge af sill, fisk, m. m., sänder oss för mer än 4,000,000 rdr bko årligen utöfver de få artiklar vi kunna bjuda broderlandet. Dessutom är ännu en stor fördel detsamma beredt af den fria gräns-gemenskapen, dymedelst, att svenska allmogen, i de derföre väl belägna norska städerna, förser sig med både behöfliga och öfverflödsartiklar, hvarigenom äfven dessa sträckors städer å vår sida högligen sjunkit i välmåga och verksamhet, då, genom en lägre importtull m. m. i Norge, mängden af varor der kunna fås billigare än hos oss. Så grundar sig Fredrikshalls bestånd och lifliga rörelse till största delen på afsättning till svenska allmogen i Bohus län och Dahlsland. Wermlands och Jemtlands invånare förse sig äfven till en god del på norskt område, och de summor härigenom inflyta, dels som tull i norska statskassan, dels som vinst för den enskilde, äro högst betydliga, ehuru de ej kunna beräknas i summa. — Vi äro, som ofvan är nämndt, långt ifrån att missunna Norge alla dessa fördelar, emedan den säkraste förbrödringen sker just genom den bekantskap, deri staten ej blandar sig; men vid öfvervägande af de oväntade påståenderna från norska sidan, måste alla detta lands fördelar af och hos oss äfven tagas i beräkning. Så som hvarje Skandinaviens vän gerna vill tänka sig föreningen, borde visserligen denna vägning af riksdalern och skillingen båda folken emellan ej komma i fråga, emedan saken, sedd från unionella grunder, är af allt för ringa betydelse, huruvida den ena eller andra delen af staten har fördelen på sin sida, då ostridigt är, att det hela äger den; men för hvarje unionsrike särskildt får detta skäl ej gälla, så länge ej ett närmande af annan art skett, utan de båda förbundsbröderna gå helt olika vägar för att utbilda och föröka sina krafter. Derföre är det nödigt att de väga mot hvarandra öppet och ärligt sina pligter och fördelar, samt lika öppet och med bestämdhet tillbakavisa de förslag, som, under det de undergräfva det beståndande, ovilkorligen göra de båds rikena åter främmande för hvarandra. Vi behöfva ej vara spåmän för att förutsäga, att, om norrmänner framhärda i de uppgifne fordringarne, nemligen att dels hel, dels half tull skall erläggas för svenska industri-alster, som gå landväg (oberäknadt det en gång bestämda å diverse väfnader m. m.), äfvensorh hel tull för åtskilliga sjöväg ankommande svenska varor, Sverge då tvingas att utbilda sig mer i sjömannariktning och vidtaga de förändringar i afseende pi dess industri och sjöfart, som dess eget väl påkallar Bedröfligt är imedlertid, att den förtrolighet och goda grannsämja, som med hvarje dag under sed I nare tiden uppspirat, härigenom åter tillintetgöres då, genom de ånyo uppställda tullbeyakningarne me hela sitt tillbehör af fällbommar, visitationer oci trakasserier, inträdet öfver hvarandras gräns skall i nyo tvinga de beslägtade folken att bli främmand för hvarandra och kanske, som följd deraf, i tiden längd — — å nyo fiender. Redaktionen har skäl förmoda att de tankar som innefattas i ofvanstående artikel, delas a ven så betydlande mängd personer här i landet jatt det är skäl framställa dem till begrundande om också Norrmännen med något skäl kunns anöra i afseende på den delen, som angår skeppsfarten, att det bör blifva vår ensak att genom göd hushållning kunna täfla med dem drruti. LANDSORTS-NYHETER. a JR RR mg