Aftonbladet – 14 maj 1847, sida 3

sjelfva hafvet och ring Falsterbos ref, som sträc ker sig tre fjerdedels sjömil från närmaste fast land, och hvaromkring lemningar af rotfast skog träffas hela 44 fot--djupt under hafvets yta. — 1 sammanhang med beskrifningen häröfver, meddelade professorn en intressant framställning om torfmossars tillkomst, hvilken upplystes medelst figurer; och hvaraf ibland annat inhemtades att de djupast belägna, mest sammantryckta och längsta tiden från luftens åverkan skilda vextämnen, hvaraf dessa mossar bestå, blifvit förkolade och sammangrott till likhet med stenkol, utan att någon anledning förekommer att denna förkolning skett genom annat än kemiska reaktioner, eller att eld eller en utifrån förhöjd värmegrad dervid varit medverkande. Man skulle härifrån kunna sluta till samma bildningssätt för stenkolslager, och åtminstone för brunkolslager. Lagringssättet af de vextoch djurlemningar, som förekomma i den så kallade landgärden eller södra kustvallen, visar att denna ås icke tillkommit på det lugna sätt, som t. ex. snäcklagren på norra Sverges berghyllor och bergpallar, utan att en våldsam rörelse af vattnet bildat den, omhvälft de i trakten befintliga vexter, dränkt djur, och nedmyllat lemningarne utan ordning bland grus och sand. Hr Nilsson erinrade om den öfversvämning, som enligt Pytheas berättelse skall fordom hafva härjat norden i dessa trakter; men han ansåg denna öfversvämning hafva efterlemnat andra spår, om hvi!ka i någor följande föreläsning skulle nämnas, och att den nu ifrågavarande deremot inträffat lång tid förut och varit vida våldsammare. Han sökte göra sannolikt, att Skandinaviens fasta land i en mycket allägser tid stått i sammanhang med norra Tysklands, och att i stället för det haf, som nu åtskiljer dem, endast funnits någon stor flod eller annan samling af sött vatten, öfver hvilken vissa i Skåne fordom (och till en del ännu) lefvande djur kunnat finna en öfvergång hit, emedan flera bland dessa djur icke visaslängre upp i norr, men deremot förekomma i Tyskland. Bland nu här ej mera lefvande däggdjur cmtalades, såsom exempel härpå, uroxen, bisonoxen, m. i, hvaraf qvarlefvor stundom träffas i torfmossarne, och bland de nu lefvande nämndes igelkotten, hvars vistelse i södra Sverige icke kan förklaras på annat sätt, då det alldeles strider emot hans natur att trifvas t. ex. uppåt Norrbotten, och någon annan väg än omkring Bottniska Viken icke för honom och flera andra varit möjlig från södra och medlersta Europa hit, utan med antagande af det nyssnämnda sammanHKanget mellan Skåne och norra Tyskland. Om dessa förändringar synas närmare upplysningar vara att vänta under de följande föreläsningarne. HI