Aftonbladet – 14 maj 1847, sida 3

PROFESSOR NILSSONS ANDRA FÖRELÄSNING FÖRLIDEN TISDAG. få (Slut från Onsdagsbl.) Professor Nilsson undvek — måhända med afsigt — alla förklaringar öfver orsakerna till de af honom beskrifna förändringar i jordens yta och den skandinaviska halföns. Hans föredrag inskränkte sig i detta hänseende till en enkel redovisning för hvad som händt; och till bestyrkande af detta, framlade han matematiska och fysiska facta. Det är också blott på en sådan, i synnerhet af engelska geologer vald väg, som dessa för kännedomea af vår verld så vigtiga, men till tiden oftast så ofantligt aflägsna händelser kunna: ställas utom förslagsmeningarnes krets, som de träda ut ur sagans ovissa morgonskimmer, för att belysas af den skarpaste dager, som någon historia har att tillgå. Hvar och en kan sjelf handgripligen undersöka dessa häfders urkunder; talaren tillstyrkte ock att den, som i detta fall år intresserad af en viss och ofelbar kunskap, måtte göra så. Han berättade att Europas mest ryktbara Geologer förfarit på samma sätt: att Leopold von Buch, Brogniart, Lyell, m fl. sjelfva besökt vår nord, skärskådat vattenhöjdsmärkena på våra kustklippor och snäcksamlingarna på våra höjder; att de mätit de hundratals fot, som nu skilja hafvet från de rader afborrhål, hvilka pholaderna i urtiden anbragt långsåt vattenlinien i våra berg, för att likt sina efterkommande, vår tids borrsnäckor, kunna i dem oupphörligt vistas ömsevis i svallvågen och i luften straxt ofyvanom densamma; och han erinrade att det är genom dessa och andra dylika bevis, som naturforskarne insett verkligheten af den skandinaviska vallens höjning och infört anteckningarne derom i sina urtidshäfder. Efter omförmälandet af den norra skandinaviska halföns fortgående upplyftning ur hafvet, öfvergick professor Nilsson till framställningen om den sjunkning under hafvet, som småningom föregår med Sverges sydligaste udde. Det är verkligen blott den sydligaste, och egentligen trakten kring Skanör och Falsterbo samt långsåt den under namn af landgärden bekanta grusvall på kusten österut derifrån, som spåren häraf förete sig; och då ingenting motsvarande omtalas vid t. ex. Landskrona och Christianstad, så kan en fråga väl uppstå, icke om verkligheten af hafvets. inkräktning på den nyssnämnda sydligaste kusten, ty derom äro bevisea afgörande; men väl huruvida denna öfversva ning står i omedelbart sammanhang med det nerdligsare landets uppskjutning, eller om det blott är en lokal sjunkning, eller till någon del en undergräfning och bortsköljning af alluvialjord, jemnförlig med hvad som eger rum på så många ställen af Europas vestra kust, från Skagens udde långsåt Jutland, Ostfrisland och Nederländerna. Faktiskt är, att Sverges sydligaste udde inkräktas af hafvet; härom lemna de af hr Nilsson anförda vedermälen icke något tvifvel. Ett ibland de märkvärdigaste af dessa är den så kallade Stafstenen i grannskapet af Falsterbo, hvilkens afstånd från hafvet mättes af Linn, just för att i en kommande tid tjena till märke öfver hafvets sjunkande, som man då kallade det, eller stigning; .hr Nilsson anförde åtskilliga sedermera anställda mätningar i samma syfte, anställda af honom sjelf och andra — den sista mätningen ännu iår — och de öfverensstämma alla deri, att detta afstånd minskas oupphörligt och ganska fort, på den låga och flacka strandheden. Ett annat märke är Falsterbo fyrtorn; hafvet närmar sig det så skyndsamt med hvart år, att man icke långt till har att befara den dyrbara byggnadens undergång, så framt icke särskilda åtgärder snart vidtagas, för att, så vidt som menniskomakt förmår, förlänga uppskofvet med denna händelse. Ett ännu mera påtagligt bevis lemnar den upptäckt, som man gjort både vid Falsterbo och Malmö, af stengator, djupt under de nuvarande stadsgatornas läge och under hafvets yta. Man har tydligen nödgats flytta undan för hafvet och välja ännu oöfversvämmade trakter till nya boningsplatser; men i det nuvarande Falsterbo begynner hafvet redan att mana på en ny undanflyttning, derigenom att det vid vissa vindar uppstiger i husens nedra våningar. Mer, än genom dessa af menniskor anbragta jemmnförelsetecken;bevisas landets sjunkning genom de märken naturen sjelf erbjuder i denna trakt. Ett ibland de mest ögonskenliga är att Skanörs och Falsterbos halfö nu ej sällan blir en ö, när hafvet drifves ditåt; detta öfversvämmar då det mera lågländta näs, som förenar halfön med det öfriga fasta landet. Tydligast vitsordande af allt äro dock de lemmningar af forntida landvexter och sötvattenvexter — af ekar, bokar, björkar, vide, säf m. m., samt af på land eller vid och i sjövatten vistande däggdjur, amfibier, skalkräk, och insekter, som träffas i torfmossarne långsåt denna kust, djupt under hafytans höjd, och under den stora vallen vid kusten, ja, utanför den, långt ute i