Aftonbladet – 12 maj 1847, sida 2

tages, blir det snart slut. Det tyckes, som du endast betänkt ordet: det är icke godt, att menniskan är allena... men ej den domen: du skall föda dig i din anletes svett och nära dig och de dina. Hvarmed tänker du föda prstru? Min far vet sjelf, huru mycket jag älskar åkerbruket . Jag märker, inföll gubben, att du nog länge filosoferat öfver detta ämnel, Ehuru han sade detta utan all bitterhet, låg dock en viss ironi i både ord och ton. Det smärtade honom att se sin enda son ej vilja fortgå på den bana, han i sin fantasi för honom utstakat. I likhet med de fleste ensidigt bildade lärde, nedsåg prosten med tyst förakt på alla andra sysselsättningar, än de bokliga. Imedlertid var nu hufvudsaken afgjord. Äfven genom förståndets synglas betraktad, kunde deremot just inga betydliga invändningar göras. Mången får börja med litet, snart sagdt med ingenting, och blr ändå förmögen. Gustaf var säker om ett välbehållet bo. Det enda, som med skäl kunnat invändas, var kontrahenternas ungdom; men föräldrarne räknade på Gustafs stadga, på Albertinas flit, ordentlighet och förstånd. Prosten ville nu, att man skulle efterskicka Albertina. Huru slog ej den älskande ynglingens hjerta af längtan att se sin förtjusande fästmö omfamnas af sina föräldrar! Men hennes mosters i går timade död, sade Gustaf, hindrar henne. väl ifrån att visa sig utom det hus, som faderligt skänkt den moderlösa en tillflykt ? Du bar alldeles rätt, svarade prostinnan. Likväl är det en kristlig pligt att trösta sin sörjande nästa... och hvarmed kan den, som förlorat sitt enda stöd, bättre tröstas, än med öfvertygelsen om, att hom erhåller ett sådant för bela lifvet? Vill du, som jag, far, så, efter det en gång är beslutadt att vår son, i Guds namn, skall taga till äkta Albertina Bergman, så låt oss fara dätlb Prosten gaf sitt bifall.