Aftonbladet – 12 maj 1847, sida 2

Min mor! osäker om mina föräldrars samtycke, har jag ej förr än i går, för Albbertina vågat yppa min kärlek. Men i går... åsynen af hennes djupa, nästan förtviflade sorg, hennes öfvergifna belägenhet... allt aflockade mig då en bekännelse, som jag, till min lycka, nu finner godkänd af mina föräldrar., Jag kunde nog förstå det... stig upp nu... jag skall genast tala vid far... man mås!e smida medan j-rnet är varmt ... farväl så längel, Aldrig hade Gustaf klädt sig så fort. Det gick så lätt som om osynliga väsenden varit hans kammartjenare. Fan öppnade redan dörren, för att gå ned till sina föräldrar, men ihågkom hvad hans mor sagt, alt hon ville först tala vid far. Den stund han nu fick vänta var pinsam. Andtligen blef ban kallad ned till fadren. Vid sitt inträde fann han föräldrarne vid kaffebordet. Första blicken på hans far sade honom, att all fruktan var öfverflödig. Du har låtit vänta på dig, Gustaf! sade gubben mildt. Åhy svarade modren skälmskt, Gustaf är inte angeläen om varmt kaffe, han.... Min gubbe, det har väl varit en tid för dig också, då du snarare behöfde kallt, än varmt., Hin, min gumma, jag var icke så het på gröten, jag ... hade mina tretlio år på nacken, innan jag friade till dig. ... Jag var en fattig yngling... måste arbeta för mitt bröd, och, innan jag slutat mina tentamina till examen rigorosum, och var säker om, att lagerkransen skulle pryda mina tinningar, vågade jag ej se mig om efter en följeslagerska genom lifvet. Du, min käre Gustaf, tycker förhållandet vara helt annorlunda. Så är det ock ... dig har ingen nöd pågått... och detta tror du skull räcka i evig tid. Visserligen har Försynen välsignat dina föräldrars flit och omtanka... meh, min son, mina dagar kunna snart vara räknade .., och der ingenting mera tillägges, utan blott från