Aftonbladet – 11 maj 1847, sida 2

ral Dictionary, under art. Claude Perrault: When it was resolved under Louis XIV to proceed in completing the palace of the Louvre, all the eminent architects were invited to give in designs of the facade; and that of Perrault was preferred. This is accounted the master-piece of French architecture, and it would alone suffice to transmit his name with honour to posterity. (Då det blef beslutadt, under Ludvig XIV, att skrida till fullindning af Louvre-palatset, blefvo a;a eminenta architekter inhbjudne att gifva in ritningar till facaden; den af Perrault vann priset. Den är uppskattad till franska architekturens mästerstycke och skulle ensam vara nog att öfverföra hans namn med heder till efterverlden). Men huru står det väl till med Winterbladsredaktionens egen bekautskap med architekturens bistoria, då han kan vara okunnig i dessa stycken? Och med hans outtömliga modesti, när han säger att, för att polemisera med honom, fordras dock åtskilliga egenskaper, hvilka icke växa på träd, som man säger, t. ex. den att besinna sig något mera in ett par timmar, häldst då det gälleratt angripa sådant, som ögonskenligen tillkommit efter mogen öfverläggning? För öfrigt synes det oss alldeles omöjligt att gissa hvem det kan vara som han nu vredgas på, såsom en Svar-författare,, hvilken saknat besinning; hvilken blott rusat på, med tillslutna ögon och sammanbitna tänder, och snarare framstött än framlagt sina tankar,; hvilken har den orediga sinnesstämningen,. Aldrig kan det menas dersamme, om hvilken den store redaktören nämner, när han, uti sitt Winterblad i Dagl. Allehanda JM 30 för sistlidet år, yttrar sig: Det lyckades allmänna rösten att hindra framgången af det första officiella projektet, eller det norra Kungsträdgårdska; och man bör kunna hoppas, att hon äfven skall få magt med det andra eller Humlegårdska, som icke är värdt många runstycken mera, om ens ett enda. En snillrik författare, som tyckes veta om dylika saker en hel hop mera, än någon här haft aning om, har förordat Helgeandsholmen; och utan tvifvel har den iden mycket, ganska mycket för sig.??? Winterbladet menar att intriger alltid följa architektoniska pris-täflingen åt. Det är en egenskap som dessa skola hafva, tvärt emot all annan handling af offentlig natur; och således till trots deraf att, annars vanligen, det icke offentliga lämpar sig bäst för intriger, hvarom möjligen också hos oss icke saknas exempel. Vi hafva blifvit uppfordrade, att göra reda för när någon pris-täflling skedde för Louvren. Detta är verkstäldt. Det torde ock passa att just om denna byggnad, hvarom Winterbladet vill hafva taladt, nämna något om huru de anförde täflingarne, i anseende till de så mycket fruktade intrigerna aflupo. Sedan den ryktbare Bernini hade insändt sina ritningar till Frankrike, och dessa der, framför de andra offentligen utställda täflings-ritningarne hade vunnit bifall, skref konung Ludvig XIV sjelf både till Bernini och till Påfven, för att förmå den store architekten komma till Frankrike, att sjelf utföra sin ritning i byggnad. Han var då redan 68 år gammal och mycket villrådig om han borde företaga resan; men blef slutligen öfvertalad och begaf sig således år 1665 tillsammans med franske ambassadören hertigen af Crequi till Paris såsom på ett triumftåg. I Florens, i Turin, i Lyon blef han festligt emottagen, och redan utom Paris möttes han af nuntien, som förde honom till kongl. palatset, der han mottogs af könungen i närvaro af hofvet och den högsta adeln. Och denne så firade man, så snart han fått se Louvrens facad, sådan den projekterades genom Perraults ritning, och blifvit högeligen intagen af den; yttrade genast offentligen, att hans ankomst till Frankrike var alldeles öfverflödig, då han såg att der fanns architekter af högsta klassen. Och Perraults mästerstycke blef på Berninis, medtäflarens, inrådan — det som utfördes. Samma storsinnthet hade den namnkunnige italienske architekten Serio visat, då, för en annan del af Louvren, han tillrådde följa Lescots ritning, framför sin egen. Af ,kabaler och intriger och infama historier synes intet spår vid dessa architektoniska pris-täflingar; tvärtom visar det sig tydligen, att just täflingarne framkallade de ädlaste handlingar. Hvarföre skulle då vi sjunka ned i infama historier)? Offentligheten måste vara det enda medel emot dessa slags historier, och, är det anledning att förmoda det här sådane anlag finnas, är det ett skäl till, och ett ofantligt, att handla vid öppen day för vårt national-museum. Serdeles upplysande om tankan annorstädes, rörande behofret af pris-täflan för offentliga byggnader, är att Perrault, ännu efter det han genom sitt stora snilleverk, Louvrens facade, hade vunnit namn såsom en architekt af dr allsastörsta i Europa, dock benöfle täfla, och gjorde det, för det pris han åter vann för sin ritning till den triumfbåge, hvilken uppfördes på Place du Trone, Ludvig XIV till ära. Hvar och en, som vill se, måste erkänna, att endast på detta sätt kan konsten uppmuntras och komma upp i ett land. Byggnadskonsten, som är den främsta, och i statsekonomiskt hänseende den angelågnaste, samt ett verkligt behof för landet, synes visserligen vara berättigad till det stora intresse, som musei-frågans behandling väckt. Vi hafva sett huru en almän byggnads fråga omfattades i Frankrike. Kohung Ludvig XIV, i sitt bref till påfven, urskuldar sin begäran om Bernini dermed, att det handlade om en monumental byggnad för sekler, och tillägger att Hans Helighet ej kunde visa honom större godhet, än att låta den store mästaren få komma till bjelp vid denna angelägenhet. Det faller af sig sjelf, att Bernini blef kungligt ärad och belönad för resan. De tvenne andra italienska mästarne, Berrettini och Rainaldi, erhöllo, för sina täflingsritningar till Louvren, belöningar af konungens porträtt, infattadt i brillanter. KUNGLIGA TEATERN. Robert af Normandie. De häftiga strider, som i Tyskland framkallats af denna Meyerbreers märkvärdiga produkt, tyckas ej bos oss hafva funnit några särdeles märlhara cevmnaKker Man finner nersoner af