Aftonbladet – 7 maj 1847, sida 2

Detydelsens loryrliaring och nHamucts olveruyttanae på den ärftliga adeln, är det ej i gränden. Men försöket att vara hvad man ej är eller kan blifva, blir med skäl utsatt för åtlöje och fördömelse. Läsaren torde häraf, om ej förut af mitt Akad. bref, se om och till hvad grad frasen blinda aristokratfördömande kan tillämpas på mig och min åsigt. Men deremot måste jag rättvist känna mig träffad af förebråelsen, att jag alldeles förgätit, att särskilja lejonen i Upsala i — lama och vildar. En så vigtig omständighet borde åtminstone blifvit antydd. Vår Cand. uppritar nu med säker hand bilden af de båda lejon-slagen. Båda, säger han, sammanträffa vanligen deri, att de ej blifvit beskärda med några synnerligt djupa kunskaper, och ej heller derpå sätta stort värde, m. m., hvilket läsaren torde lägga på sitt minne. Om de tama lejonen, säger han, att den yttre bildningens putsande hand dämpat den möjligen (2?) inneboende I1ejon-naturen och förädlat den. Man ser häraf: 4:0 att det går möjligen an att vara :ejon utan att vara det; 2:o att den blotta yltre bildningens putsande hand kan dämpa och förädla en inneboende natur. Tag då t. ex. ett fyrbent kräk, ett svin, och putsan det på bästa sätt. Skulle väl deraf följa, att svinet ej mer bökar i smutsen, utan blir ett dämpadt,, ett förädladt svin? Vidare heter det om de tama lejonen: de bära sitt hufvud högt, det är sannt (!), men de göra det vanligen med smak (!), elegans (!!) och ett behag (tt), som konsten (?) gjort till ett slags (?) bättre natur (!). Man tänke sig efter denna beskrifning hvilken figur de tama lejonen skola presentera, när de, naturligtvis med kammade mahnar, sin förfining i seder och sitt säkra savoir i sällskapslifvets fordringar,, komma promenerande ej blott med smak, utan äfven med elegans, ja! till råga på allt; med — behag! Hvilken klimax i beskrifningen, hvilket fint öra, hvilken skarp blick för ordens äfven mest omärkbara skiljaktighet i bemärkelsen! — Så beskrifves och karakteriseras imedlertid det yttre, det sällskapliga lifvets unga målsmän vid vårt lärdomssäte,. Kan då,, frågar vår betagne Candidat, någon, hvars blick opartiskt (2?) bedömer i verlden, sådan den är (!), förvåna sig öfver eller klandra, att dessa ynglingar — — gerna och framför (!?) andra (2?) ses af hvarje bildad (!) umgängeskrets? — Nej! visst inte — när nemligen detta: verlden, sådan den är, skall innebära, att den ej annorlunda kan vara eller blifva. Men hafva vi, ifrigt och träget forskande efter sanning och ljus i mensklighetens häfder, funnit, att vårt slägteisin helhet skridit och skrider framåt på den högre, d. ä. den sanna bildningens bana, så skola vi väl ej som det osjäliga djuret lefva för den fysiska tillvaron blott, eller, som den fatalistiske muselmannen, låta verlden likgiltigt hafva sin gång, utan tvertom gripa in deri efter förmåga, för att, om ock aldrig så litet, bidraga till den sanna bildningens seger i,vår både inre och yttre verld. Vid ett universitet borde man väl företrädesvis lära sig inse det, för att sedan derefter lefva och verka. Men om företeelser vid universitetet visa, att väsendtliga brister der finnas i nämnde insigt, så må man ej undra på, att de, som nyss lemnat, det, förråda samma brist. Det vilda slaget af lejonem, som ega ett helt annat skaplynne, beskrifves och karakteriseras på följande sätt. Detta, säger vår Cand., räknar synnerligast sina höga (!) anor från kontoren vid Skeppsbron eller något bruk i landsorten, och har sitt adelsbref skrifvet på penningerullarna i deras fäders kassakistor. Dessa herrar, som i otämd frihet skaka sina okammade mahnar, anse sig ej behöfva hvarken yttre eller inre bildning. De slå på den klingande penningepungen och säga: Hvad göres oss mera vittne behof! Dessa äro verkliga (?!) lejon, ty (?) man skyr gerna deras sällskap, om ock ej till den grad, som vandraren skyr djurens konung i Afrikas öknar, och endast en skara af insekter (?). af dessa penningens inhyseshjon (?), som äfven, ty värr! finnas bland Upsalas ungdom, följer dem och suger dem vid spelbordet eller champagnebuteljen. Att dessa förakta det bildade umgängeslifvet är naturligt, och att detta å sin sida undviker (således ej mer: skyr?) dem är äfven lika så naturligt, ty (för att fortfara med djurspråket, deras klumpiga tassar (!) äro ej skapade (?) för salongens bonade golf (1) — Vår Cand., som -man ser, förråder mycken bekantskap med de der lejonen och insekterna. Jag tviflar dock på att han skulle kunna, om det gällde, till fullo faktiskt bevisa sannfärdigheten af sin teckning; isynnerhet när frågan är, att endast från kontoren vid Skeppsbron eller något bruk i landsorten leda de okammade lejonens höga anor. I sistnämnde uttryck ligger en betydlig portion försmädlig ironi och ett tillgjordt föraktligt) nedseende på penningens så kallade aristokrati i motsatts mot börd.ns,. Liksom det ej vore en vida större heder, att hafva med egen omtanka, eget arbete grundlagt och befordrat sitt välstånd, sin lycka, än att med blotta arfvet af toma anor, utan egen förtjenst och arbetsförmåga, ur armodets bekymmer se med stolt och anspråksfullt förakt ned på samhällets så kallade lägre klasser? Det är dessutom obetänksamt och oklokt, att, när man går att försvara och upphöja börds-aristokratien på penninge-aristokratiens, bekostnad, vare sig ock på uppdrag af den förra, då glömma, att denna gerna söker och knyter slägtskapsförbindelser med den sednare, och deraf ofta, i alla afseenden, ej minst i ekonomiskt, finner sig väl. Afven Upsala och de högre kretsar derstädes, till hvilkas förmån Ph. Candidat ej så litet Don-Quichottiskt uppträdt, kunna gifva honom anvisning till mer än ett exempel derpå. Vår Cand. har derföre i sin blinda framfart och öfverdrifna tjenstaktighet, — för att med föga tillägg begagna hans eget uttryck, — åt det högre sällskapslifvet i Upsala helt naivt sagt en o-artighet, som, vi äro derom öfvertygade, ej var hans mening. — Då jag om Sångarne i Upsala yttrat, att de stundom kallas att roa de ,högre sällskapskretsarne, så har jag väl ej dermed, som Cand. påstår, sagt, att detta är ett felb, som ensamt, tillkommer denna stad? Och hvar i mitt akad. bref har jag väl helt och hållet fritagit sångarnen från förebråelsen, att låta i tid och otid bruka sig till de förnämas tjenst? Att de sistnämnde likväl härvid rätt ofta träffas af ett rättmätigt tadel, — derpå kunde jag framställa faktiska bevis, som Ph. Cand. skulle ångra att hafva framtvingat.