Aftonbladet – 7 maj 1847, sida 2

umgängeston m. m. torde komma jemnvigten närmast; men nu ville jag blott i förbigående fästa uppmärksamheten på Kontrasterni i bildningens stad, för att visa, att man, ur synpunkten af universitetets id och bestämmelse, snarare kunde kalla den missbildningens. Och tillvaron af den sednare i Upsala är så länge omtalad, tadlad och förlöjligad när och fjerran, att ingen, söm ej vill, likt Ph. Cand., blifva ansedd för en fal och vämjelig smickrare eller en enfaldig gäck eller en förblindad aristokrat, skall drista offentligen förneka den eller — hvad sämre är — skänka sitt bifall åt sjelfva missbildningen. : Sedan vår phil. Cand. gjort sin tvådelning af sferer,, säger han, att jag till den sednare (borgarfamiljerna) räknar: stadens (vi låna hans eget uttryck) Brackor. Huruvida han lånat mit uttryck torde läsaren bäst bedöma af följande utdrag ur akad. brefy: — — — Större delen af borgareklassen skall dock vara temmeligen rå och obildad, och har såsom sådan (märk!) af sludenterrar (märk!) fått, som bekant är, benämningen brackor. Jag säger således, att studenterna gifvit en del af borgerskåpet nämnde titel. — Cand. fortfar: Men nu ondgör (?) sig denne vår liberale folkets man förfärligen (2) deröfver, att dessa båda kretsar ej amalgamera sig med hvarandra, att Professorn (!) ej umgås med kryddkrämaren (!!) och handtverkaren (H.2!), utan i stället vågar (!!) söka ett umgänge, som . bildning (2?) och sambhällsställning (2?!) naturligen (2!) sammanknutit m. .m. Läsasen ser, att Ph. Cand. skuffar kryddkrämaren och handtverkaren tillbaka på behörigt afstånd ifrån — professorn, emedan bildning och samhäl!sställning naturligenn ej sammanknutit dem. Det är ju också helt naturligt, ty, som hvar man vet, när vår Herre skapade vårt slägte, så sade han t. ex. till den ene: du skall bli handtverkare; derföre har du en handltverkssjäv som blott lefver i och af den råa materia du behandlar; och släpptes han så in i ett väl tillstängdt bås, att der mottaga det alltjemt ökade antalet af sitt skrå. Men med den öfriga verlden fanns intet det ringaste umgänge, utom vid de förädlade naturprodukternas tysta utbyte mot materielia nödvändighetsartiklar. Till en annan sade han: du skall bli. krämare; derföre har du en krämarsjäl, som blott lefver i det mått, hvarmed du mäter dina varor,; och släpptes äfven han in i sitt bås, att der mäta i kapp med sina likar. Vid disken blott hade han sitt tysta umgänge med den öfriga verlden, som köpte och sålde och bytte. — Sedan vår Herre skapat nästan alla slägs menniskor och skiljt dem, som sagdt, i bestämda bås, så skapte han slutligen, på behörigt afstånd från de andra, en — Professor, och dref honom in i ett väl konstrueradt bås, högre än de andre, men något mindre. Till honom sade han: du är professor! du har derföre en själ endast för forskning och tänkande. Endast ned i din bås skall jag sända mina strålar; men tag på dig gröna eller blå glasögon, ty annars kan du bli blind af för mycket Jjus, hvilket skall hända en oeh annan af dina likar. När så båset blifvit fullt, skolen j sitta der och se på hvarandra, och ej gå ut i den öfriga verlden, att lysa med edert lilla ljus, eller tala om hvad ni vet; ty de andra själarne äro af helt annan materie än edra. Nej! sitt ni i fred vackert; sätten ljuset under ena skäppo, som Skriften säger; ty lys endast dig sjelf, så är lagen. Professor! ditt namn skall blifva en ironi på ditt lif och ditt kall. Läsaren torde af min lilla berättelse från skapelsedagarne finna, att skråinrättningarne och ståndsoch kastfördelningarne hafva sina grundliga skäl för sig. Men ser man tillbaka på dem med alltför kärliga blickar, så torde man blifva som Lots hustru: — stationär. Vår Ph. Candidat m. fl. har gifvit oss exemplet derpå. Han har ock derföre, som så mången annan med tillbakavändt -ansigte, ej märkt hvad som imedlertid tilldragit sig framför honom. Men låtom oss fortsätta granskningen. Efter anförandet af några ord om de högre kretsarne fogar Ph. Cand. till mitt (?): har hört sägas,, inom parenthes följande yttrande: att han sjelf aldrig varit der, derom äro vi, på vissa omisskänneliga (?) tecken, fullt förvissade, (2). Man skulle här väntat sig att få veta något om dessa omisskänneliga tecken, för att komma i tillfälle att pröfva deras halt. Men som sträng och samvetsgrann bevisning, som man sett och ytterligare får se, ej är vår Candidats starka sida, så må man ej undra på hans försök att möjligen få en och annan sats antagen — utan bevis. — Imedlertid torde läsaren, för den blifvande konseqvensens skull, bibehålla vår Candidats ofvan anförde yttrande i minnet. Litet längre ned heter det, att jag med benämningen lejon endast menar unga adelsmän. I mitt Akad. bref, der jag talar om studentkorpsens så kallade lejon, yttras: Detta slag af studenter — — — stödjer sin ärfda företrädesrätt inom de förnämas krets på börd, förnäma relationer, penningar och en viss yttre förfining och belefvenhet m. m. Tillkommer nu allt detta endast adelsmän, så torde vår Cand. hafva rätt i sitt förmenande; hvarom icke, så ser man åter ett bevis på hans klena fattningsförmåga eller förderfvade vilja. Men ,hvad de der lejonen först och främst angår, säger Ph. Cand., har förf., i sitt blinda (2?) aristokratfördömande (?) alldeles förgätit (!), att deraf äro i Upsala tvenne olika slag att skåda. Dessa anser han sig kunna särskilja med benämningen tama och vilda. Den der frasen: blinda aristokratfördömande tycks visserligen ligga bra till hands i våra dagar; men använder man den, bör man åtminstone se till, att den — träffar. Då jag i Akad. bref talar om ofvannämnde lejon, yttrar jag: Der är således en tillstymmelse till aristokrati, men merändels ihålig och saknande inre fasthet och hållning, såsom all dylik, när den ej är den sanna bildningens och karakterens. hvilken likväl nu är den enda, som erkännes och äger bestånd. Det ligger i den mer och mer allmänna bildningens na: tur, att väcka till insigt häri. Läsaren ser häraf, att jag verkligen erkänner tillvaron af en aristokrati, den sanna bildningens och karakterens. Redan tiliräckligt stark i; den allmänna opinionen, skall den äfven blifva en herrskande makt i staten och såsom sådan småningom helt och hållet undantränga och upplösa den gamla trfrliga adeln, som ej mer såsom sådan kan bära upp sig sjelf). Ty man ärfAA Slualla man fråaa mia: hvad adeln nin cam ofönd