Aftonbladet – 6 maj 1847, sida 2

het genom -jernvägars och kanalers inträngande. Den fremmande naturalisten ser väl nyhe hvarje vext, fogel och insekt, och den märkliga likheten mellan hemmets klippor och dessa så fjerran bort är honom en källa till undren och undervisning. Men andra föremål af stort intresse finnas här att uppegga och lifva hvarje resandes inbillning. Här fylles själen med bilder af kommande makt och glans, i stället för att dväljas i det förgångna, bland tecknen på den pomp och storbet, som försvunnit. Det stora steg en generation uttagit på ett så kort tids moment, gör oss naturligtvis böjda att förstora och öfverdrifva hastigheten i kommande u:bildning. Betraktandet af så mycket välstånd, sådan frihet från brist och fattigdom,så många skolhus och kyrkor höjande sig öfver allt iskogarna, ett sådant allmänt begär efter uppfostran, jemte medvetandet att en stor kontinent ligger utanföre, som ännu återstår att tilläggas, allt fyller vandraren med glädjande tanksr och sangviniska förhoppningar. Han må väl påminna! sig att målningen har en annan sida, att der! framgången varit så lysande och stora förmögenheter så hastigt samlade, äfven funnits öfverspekulationer och bitter missräkning; men dessa ideer tvinga sig ej in i den förbigående fremlingens drömmar. Han ser rundt omkring sig segrens stora frukter och glömmer att mången första ledets krigare fallit i brechen; kallt skulle i sanning hans temperament vara om han ej sympatbiserade med friskheten och hoppet i ett nytt land, och ej lifvades af de känslor som vanligen gripa män, hunne öfver lifvets morgon; då de äro tillsammans med ungdom, full af helsa och lif, full af tro och hopp på fremtiden sid. 22, 253. Då L. reste från Genessece till Blossberg, åkte han i en vagn med 4 hästar, en diligence, hvarvid kusken körde hastigt och ovårdligt öfver gropar och ojemnhetcer, emedan det var första gången han i sitt lif körde vagn på 2 ell.r 4 bjul. IL. tillägger: Den köld och förtröstan, hvarmed alla här försöka sin hand i allt, är sannerligen roande. Jag legde en ung man att i en gång köra mig från Tjoga till Blossberg. På vägen visade han mig först sin faders egendom och sedin sin egen, den han nyligen köpt. Då han ej var 0 år, uttryckte jag min förvåning alt han hunnit så långt i verlden, hvarpå han berättade mig, att han några år utgifvit Tjoga Democraten, men nu silt sin aktie i tidningen (sid. 56—537). Det är just denna förmåga, att när tillfället tvingar ej stå bandfallen, denna pspirit of enterpricex, som skapat Amerikas framgång; den visar sig från den största statshandling till den minsta småsak. En yngling på 20 år har i några år utgifvit en tidning! Hvad skola vi säga derom i vårt land, der gamla män ofta äro så odugliga tidningsutgifvare, som ....-. exempla sunt odiosan? — Jag bad värdshusvärden i Corning, som ver ganska uppmärksam mot sina gäster, att skaffa fram min kusk. Han ropade strax ut i källarrummet: Hvar är den berrn, som förde bit denne man? Några dagar förut hade en landtbrukare i NewYork titulerat min hustru ,Qvinnan, ehuru han kallade sina döttrar Damer, och skulle, tror jag, utsträckt denna titel äfven till deras tjenstflicka. Man berättade mig, att i Boston ett vittne, vid en nyss hållen rättegång, i sitt vittnesmål sagt: Medan jag och en annan herre skottade smuts c.; hvaraf synes, att den sociala jemnlikhetens ande icke åt utlrycken Herre, och Dame, qvärlemnat någon annan mening, än manligt och qvinligt indi-! vid, (sid. 61—692). Nu är att märka, att hr Palmblad, som i öfrigt refererat detta ställe, utelemnat hela denna Lyells af Ins. med kursiv utmärkta slutsats, och derigenom beredt sig tillfälle att anföra ofvanstående anekdoter såsom bevis för det påståendet, att husbönders utomordentliga hböflighet mot sina tjenare sällan sträcker sig till främlingarna, sarat således sökt ingifva läsarne af sin tidskrift den föreställningen, att Lyells berättelser blifvit anförda i en motsatt syftning mot den de verkligen hade, och som cnhvar hade måst inse, om citationen ej blifvit stympad. Hvad kallas då sådant ifrån en professors sida? Rätt lustigt är Lyells uppräknande af namnen på de olika platser ban under en månad besökte. Vi bade varit i Syracusa, Utica, Rom och Parma, hade gått från Buff.lo till Batavia, och på samma dag spisat frukost på S:t Helena, middag på Elba. Vi samlade fossilier vid Moscau, reste öfver Målade Pelarn) och Tjocka Slätterna (Painted Port and Big Flate) till Havanna. Sedan vi öfver Auburn återvindt till Albany, skjutsades jag till Troj, en stad med 20,000 invånare, på det jag skulle se ett besynnerligt jordskred, som just inträffat på berset Olympus, hvars vestra sida, jemte en angränsande del af berget Ida, glidit ned i Hudson,. I. apostroferar amerikanarne med mycket skål för detta deras barbari med namn, hvilket går så lingt, att flera än hundrade platser heta Washington (sid. 65—66). Ett stort område vid Hudson, med, enligt någras uppskattning, 100,000 invånare, hade cn lång tid varit skattfagdt under general van Renssalaers sligt, och dess förpaktare betalte en låg grundskatt. Deltta system betraktas af många såsom icke blott skadligt, emedan det lägger