Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 3

fruarna med ett spotskt leende och z2flägsnade sig. M.n detta leende var tillgjordt, ty inom sig måste han ge den nederliga gumman rätt. Han visste mer, än väl, att den borgarfamilj, som den tiden Jåtit följa sig på spektaklet af en friherrlig gardesofficer, ej undgått skandalösa rykten... så framt han nemligen ej Varit inköpt till måg för föråldrarnes penningar. i Grefve Adelheim, som, oaktadt all den för!jusning, hen lät påskina för Charlotte, ingalunda var så förtjust, att han :)j såg och märkte allt, hvad som tilldrog sig omkrng honom, varseblef, att fru Asplund, litet före tötiden, ett ögonblick befann sig ensam i salen; han gick oförmärkt ut och närmade sig artigt: Jag måste tillstå, sade han, min söta fru Asplund, att jag är på det högsta förbunden för det nöje, ni i dag haft den godheten prokurera mig. En så väl arrangerad din och en så charmant värdinna bar jag sällan sett. Det ir intet under, att mamsell: Charlotte är så intagande, då hon har den lyckan att äga en sådan mor... Ack, hvad era barn äro lyckliga, min fru! Hvilken ren, hvilken oblandad sällbet blir ej dens lott, som, en gång gynnad af den sudomliga Charlotte, får kalla er mor! Fru Asplund var i sjunde himmelen, hennes bjerta klappade hörbart. Herr grefven behagar bara skämta, utbrast hon, jag skulle vara mera röjd med grefvens allvar... och hvad Charl... Grefven, som tydligen såg, a han ej behöfde frukta elt afslag, föll nu åter in: Min sötaste fru Asplund!-sade han med en ton, som om han endast fortsatt ett förut påbegynt samtal, ni får ej säga nej till min begäran... Adolf! ropade han åt baronen; kom du och understöd mig med din persvasionsgåfva! Jag har sagt vår ämabla fru värdinna, att hennes din var tout å fait coräme il aut, och att troligen hennes sup blir likadan. För alt