Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 3

kapitaler, råkat i vinglerier, dobbel och liderlighet utan äfven derigenom satt Akademiens styrelse och Nationerna i bekymmer. bessa få Remligen inför allmänheten upptära skulden förjalläde okMnen, som Prelminaristerna under det antagna namnet Studenter utöfva. Den bedröfliga sanningen af dessa ord känner en hvar, som skådat saken på närmare håll, och han förnekar den ej heller offentligen eller enskildt, så framt han ej har sina skäl att förtiga det sanna och tåla emot bättre Vetande. Från hvem utgick nu Preliminar ist-författningen, om ej från det Akademiska Consistorium och Canslern, af hvilka det förra, så vidt mig är bekant, just utgöres af de samtlige äldre eller egenteligen så kallade akademiske :ärarre (Professorerne)? Öppnade de då ej högskolan eller, som jag bildligt trodde mig kunna uttrycka mig, högskolans lärosalar för all: slags omognad,? Att det inbrytande förderfvet härledde sig från både intellectuell, moralisk och fysisk, således all slags, omognad, torde ej kunna förnekas. Att uttrycket: läsosalar äfven kan försvaras i ejextlig bemärkelse, vet Candidaten väl, som troligen ock sett preliminarister rävt ofta, utan hinder, besöka föreläsningar, m. m. Och om de ock varit uteslutne från de mera slutna vetenskapliga öfningar, såsom Fackföreningar, så bafva de tagit skadan så mycket mera igen i öfningar af en lägre, ja! den lägsta art. — Hvem var dåt sluteligen, som, uppväckt af det öfverhandtagande onda och inseende dess rot och mest erfarande dess följder, tog initiativet till dess möjliga hämmande? Var det lärarne? Eller var det ej studenterre, de mer tänkande bland dem inom Nalrocr: ec Bet är stude lerne således hvilka först med bestämdhet uttalat förbannelsen öfver nämnde författning, som likt en Pandoras ask bringat så mycket elände bland dem sjelfva och öfver Universitetet. Med längtan och förhoppning motse derföre den sanna bildningens, mensklighetens och fäderneslandets vänner den utlofvade genomgripande reformen af såväl högre, som lägre läroverk. Att de i sanmanhka:g, och ej, som alltför mycket hittills, styckevis hvart och ett för sig skola reformeras, inser lätt den, som känner deras innerliga sammanhang med alla i följe deraf beroende af hvarandra. Det lär vara i fråga, att förflytta student-examen från universitetet, och uppdraga pröfoingen af den ak demiska mognaden åt en examenskommission eller dylikt, hvilket utan-tvifvel vore ett stort steg framåt till nytt, mer verili t alademiskt Ht vid universitetet. Att preliminarist-författningen jemte all slags mognad dermed från universitetet försvunne, är naturligt. Blefve studiet vid akademien äfven i sammanhang dermed mer oncextreradt och fritt, och mindre underkastadt alltför många och minulösa pröfningar, så blefve det utom all fråga till stor vinst för vetenskapen och den verkliga kunska pen och dugligheten i landet. — Men se derpå hänger det! Men innan jag med Ph. Cand vafslutar — ,detta, om denna all slags omognad m. m. — vill jag anföra hans sista strof af nämde afdelning: och de mått och steg, man för detta ändamål (skärpandet af fordringarne för studentexamen) tagit, säger han, hafva i den beskedliga(?!) allmänhetens ögon till. och med varit så stränga, att, förunderligt nog! (2?) samma tidning, som nu innehåller en klagan öfver lärarnes slapphet vid ynglipgens upptagande i universitetets sköte, förliden sommar öppnade sina spalter för ett tadel af ett alldeles motsatt (?) slag, nemligen öfver samma lärares grymmeliga och fasansfulla (!) stränghet mot de stackars gossarna (l). — Det der är ju ett vackert prof på akademisk bild-. nihg, anspråkslöshet, minne och skarpsinne? Med epitetet beskedlig karakteriserar han sin allmänhet, som väl ändå skall vara den tidningsläsande delen af svenska folket, bland hvilket torde finnas ej så få, på hvilkas högre själsbildning studier i all-mänhet och akademiska isynnerhet verkat vida mer. genomgripande och förädlande än på Ph. Candidat. Det är ju ändå beskedligt att han nedlåter sig till en sådan allmänhet? Men det är ett af många prof på ett litet obetydligt högmod, som frukten af ett alltför ensidigt och ensligt kammarstudium, utan beröring med mer allsidigt och praktiskt bildade verldsmenniskor, så ofta reser sitt lilla, behörigt utstofferade bufynd vid ett litet universitet i en — aflägsen småstad. Ph. Cand. faller vidare i förundran, att Aftonbladet, som i somras öppnade sina spalter för några, ej så obefogade anmärkningar mot de före studentexamen skedda pröfningar af scripta vid universitetet, nu lemnpar rum äfven för milt akademiska -brefn, hvilket, man lätt inser, ej är hvarken konträrt eller kontradiktoriskt motsatt (dt?) nämde anmärkningar. Och om äfven så varit — måste man ej i närvarande fall skänka sitt bifall åt detta Aftonbladets rigtiga sätt alt uppfylla sitt kåll som allmänna opinionens orgam? Men, förunderligt nog! samma tidning, som nu innehåller Ph. Cand:s svarn, har mången gång förut förebrått Aftonbladet, såväl som de s.k. liberala, tidningarne i allmänhet, uraktåtardet at den opartiskhet, för hvars icke uraktlåtande Ph. Cand. nu skrapar detsamma. År ej det konseqvens, billighet, skarpsinne och minne — så torde vara svårt att säga hvad de äro. Men låtom oss återgå till Pb. Cand:s svar,. Der heter vidare: Nu åter till det förhållande af fiendtlighet och förakt, som råder hos lärarne emöt sina lärjungar. Här blifva den skizzerande författarens streck allt. gröfre, — Ja! är det ej förskräckligt, aut de återgifva sinnessltämringen bland stuIenterne i allmänhet; i förhållande till lärarne., Att detta: missförhållande funnits, det skall ej nåson kunna neka, som en längre tid lefvat med och