Aftonbladet – 5 maj 1847, sida 2

beslöt i förtreten att gifva de stackars matronorna ännu mer ämne till grubbel och bryderi. Lik en fjäril omfladdrade han både de sköna och icke sköna ... njöt af rosor och stack sig på törnen. De unga fruntimren ur dena högre bourgeoisien, hvilka varit ute i verlden, besvarade med lätthet, somliga älven med qvickhet och gratie, hans fleuretter. De strängt och allvarsamt uppfostrade föreställde sig, att den flicka vore förlorad, som blott talade vid en officer ... sulto derföre förlägnare och ängsligare, än om de sett herr Urian self, och vågade för sin död, för söta far och för söta mor, ej att öppna munnen. Men detta var icke allt. Hvem vot icke, huru lätt elaka exempel smitta? ... Några yngre män, som funno de äldre herrarnes sällskap en smula tråkigt, och sågo, alt det gick an, infunno sig, den ene efter den andra, i förmaket. Till baronens icke ringa förnöjelse, lifvades de af hans kurtis, att, hvar och en i sin min, försöka sin lycka. Menide rönte imitatörers vanliga öde: de buro sig åt, som apan, när hon fatt stöflar på sig. Småningom skingrade sig nu sällskapet i mindre grupper. Den förnämsta utgjordes af fru Sebaldt, öfverstinnan och borgmästarinnorna; fru Asplund, som annars naturligtvis höll sig till dem, hade gått att bestyra om kaffe. Sedan fru Robeck länga betraktat grefven, böjde hon sig till fru Sebaldt och yttrade med låg röst: Grefve Adelheim tycks vara särdeles animerad, och det ser verkligen ut, som Charlotte skulle vara född med segerhufva. Öfverstinnan, hvilken, sisom adelsdam, ej kunde smälta talet om en måsallians, ehuru hon på sätt och vis hade ullmakt att leda den ifrågavarande affären. ade med en vis förtrytsamhet: Man vill veta, att grefve Adelheims finanseräro något lerangerade . . . : . Och för att flickan skall få heta fru grefvinnd, upp