rummet, slogo de sig, oakttadt Albertinas när varo, tillsammans i en ring. De hviskade, d gissade, de frågade hvarannan ömsesidigt: hvac mamsell, månd tro, kunde ha på sitt samvete efter hon ville tala ensam med presten? Det kunde man väl möjligtvis få reda påb yttrade en,kastade dervid en försmädlig och misstrogen blick på Albertina, och t:llade saktare: Ingen stoppar andras barn i barmen, utan att ej en fot si.ter ute-.;. ja, ja, man skall få se ... ingenting görs, som inte spörs ... och den som lefver, fir nog vetat.n Lyckligtv:s var Albertina ej i stånd alt förnimma dessa yttranden. Andtligen öppnades dörren och komministerns ankomst gjorde slut på detta tasscl. Tungorna tystnade väl då, men ögonen talade i deras ställe; och så hvassa voro de blickar, som fistades på den vördnadsvärde gubben, att; om de varit dolkar, hade de strax genomborrat honom, för att i hans hjerta ler hjerna taga reda på dt nyss erhållna förtroendet. Nu märkte de ej annat, än att han sig något upprörd ut, att en tår glimmade i hans öga, att hans röst darrade och var oändligt vek, då han inkallade Albertina till hennes moster. Så snart dörren iter var tillsluten, hette det: ÅAlbertina måtte ändå inte vara hennes doter! Hörde ni inte, alt kaplan bad henne gå in till sin moster. Ack, den som visste hvad mamsell kan hafva sagtl Komministern fattade Albert:nas hand, och tilt hennes döende mor frambar han dessa tröstens ord: Somna i frid, olyckliga qvinna, för att åter uppvakna i evig sällhet! Jag svär att vara ditt barns farl) , Gubben tryckte den gråtande flickan i sina armar, och hon störtade ned på knä framför sängen, der bon tillika med sin mor anammaide sakramentet. : Den heliga handlingen tycktes-lugna och trösta dem båda. Kort derefter öppnades dörren — en af hustrurnpa stack in hufvudet och bad att få tala med kaplan,