Aftonbladet – 1 maj 1847, sida 3

Albertina! ;hitskickad af den vördnadsvärde gubben, som lofvat vara er far, kom jag, för att trösta er; men, i stället för att trösta, behöfver jag sjelf tröst. Era ord haiva störtat mig i förtviflan ... jag kan ej begära, att ni hämmar era tårar ... Nej, må de framträda, dessa dyrbara vittnen af-en:rättmätig sorg... Unna mig blott det hopp; att tiden skall mildra er smärta, att min vördnad, min kärlek ...p Förläigen hejdade han sig, men återtog efter elt ögonblick: Ordet är utsagdt ... det kan ej återtagas ... Vet då, alt jag älskar dig outsägligt, att jag ej kan lefva utan dig! Om din moderliga väns bortgång så uppfyllt hela din själ, att ditt hjerta nu ej äger rum för någon annan känsla, så betag mig blow ej hoppet, des ljufva hoppet, att att en gång blifva d:n, som försonar dig med lifvets bitterhet och Tförljufvar dess smärtor! O, Albertina! Jag bönfaller derom ..-. skänk mig blott en bliek ... en enda blick , till tecken, att du ej hatar migl Han förde hennes hand ånyo till sina läppar :.. Hon var ej ännu sexton år ::. och här, i lödens närvaro ... hvad skulle hon svara? ... Hon förblef stum .:. men en medvetslös, vag handtryckning förrådde den mäktiga känsla, som glödde i hennes hjertas innersta helgedom. Att den, som mottog detta ömhetsprof, förstod dess betydelse, vittnade det uttryck af sällhet, som skimrtade fram öfver hans anletsdrag. O, min Albertiralb ropade han, i det han slog sin arm om hennes 1if, sinför det ännu varma stoft, hvars förklarade ande i detta ögonolick omsväfvar oss, svär jag all blifva din mase, alt för dig lefva, för dig döln Han tryckte henne till sitt bröst och Kviskade: Albertina! blott ett enda ord! Albertina lutade sitt höfvad emot hans skulIra och framsuckade, med en sierskas klarz skådande aning, detta endå Jjufya ord, hvarom van bad: Din! (Forts, följer.)